Aftonbladet – 22 november 1852, sida 2

UTRIKES KORRESPONDENS. (Från Aftonbladets korrespondent). Köpenhamn den 135 Nor. På en gång har nu åter kommit lif och rörelse i politiken hos oss, till och med i den pbögsta politiken, nemligen i frågan om arfföljden, och det är verkligen en lust och glädje att se personer, för hvilka statsrätten hittills varit hebreiska, röra sig mellan agnater och cognater som en fisk i vattnet. Jag villicke gifva mig alltför vidlyftigt in på detta område, utan anmärker blott, att ministerens förslag går ut på att göra arfföljden agnatisk, då Wegener i sitt )Manuscript menar, att den måste blifva fortfarande agnatisk-cognatisk; han protesterar derjemte mot regeringens andragande till den danska riksdagen om upphäfvande af de gällande arfföljdsbestämmelserna, då Kongeloven, som är gifven för Danmark-Slesvig, icke kan upphäfvas af repregentanterna endast för Danmark. Det intressantaste i saken är att allmänheten, som såg ett ministeren satt stolt i sadeln och derföre också trodde, att den satt fast uti den, på en gång fått ögonen öppna och ser att ministeren visst icke är orubblig, och det oaktadt den stöder sig på den berömda europeiska nödvändigheten,. Ty Wegeners skrift har genom gin lugna, opassionerade ton gjort ministerens drabanter i hög grad förbittrade. Man har rört allarmtrumman i det reaktionära lägret och profeterat omstörtandet af samhällsordningen. Hvarföre? Jo derföre att den man, som förut privat protesterat mot ministörens förslag, nu också inlemnat sin protest till den danska riksdagen. Ministeren har i sanning med ens blifvit mycket finkänslig. Förliden sommar, då det regnade med pamfletter om Konungens privatförhällanden, som dock enligt tryckfrihetslagen icke få underkastas någon offentlig diskussion, då förhöll sig ministören tyst och stilla; men nu låta de sina skribenter skrika öfverljudt om kränkning af konungens prerogativer. Men det förstås, då voro ministerens allierade, värt lilla junkerskap och våra byråkrater utom sig af glädje öfver Dannerlitteraturens blomstring, då de deremot nu bli!vit mycket häpna, då en inflytelserik stämma talat sanningens ord. Ja ministåren stannar icke vid att låta sina legoskribenter ropa ack och ve, utan den ärnar äfven sätts den gamla absolutismens buse, generelfiskalen i rörelse. Ministeren ger icke konferensrådet sitt afsked såsom historiograf och geheimearkivarie, hvilket vore konstitu