Aftonbladet – 22 november 1852, sida 1

ONKEL TOMS STUGA) ELLER NEGERLIFTET I AMERIKANSKA SLAFSTATERNA. AF HARRIET BEECHER STOWE. I en sådan belägenhet, kära läsare, skrifver du till din hustru och skickar sändningar till dina barn; men Tom kunde ej skrifva — posten fanns för honom icke till, och öfver skilsmessans afgrund slogs ingen brygga ai ett enda vänligt ord eller tecken. Är det då underligt att några tårar falla ned på bibelns blad, då han lägger den på bomullspacken, och med tålmodigt pekfinger, trådande sin långsamma väg från ord till ord, uppleter dess löften? Ty Tom, som redan var till åren då han fick lära sig bokstäfverna, var en långsam läsere, och sträfvade mödosarat från vers till vers. Lyckligtvis för honom var boken som han höll på med, en sådan, som ej lider af att läsas långsamt; fastmer en sådan, hvars ord, lika guldkorn, ofta synas behöfva vägas hvar för sig, på det själen måtte kunna uppskatta deras fulla värde. Låtom oss följa honom ett ögonblick, der han sitter och läser, pekande på hvarje ord, och halfhögt uttalande hvart och ett: Edert, — hjerta — vare — icke — bedröfvadt — J — min — Faders — hus — äro -många — boningar — jag — går — bort — att — bereda — eder — rum. å Cicero, då han begrof sin enda, älskade dotter, hade ett hjerta så fullt af ärlig sorg som. den stackars Toma — måhända ej mera fullt, ty båda voro menniskor; men Cicero kunde ej hvila sitt tärfylda öga öfver sådana himmelska ord af hopp, kunde ej motse någon tillkommande återförening, Och om. han också hade fått se dessa ord, så kunne vi väl vara tämligen förvissade att han ej hade trott dem — han hade först måst bråka sin hjerna med en mängd qvistiga frågor rörande handskriftens äkthet och öfversättningens riktighet. Men för Tom, stackare, låg ) Se ÅA. B. n:o 248—265 och 267—270.