Aftonbladet – 22 november 1852, sida 1

Pe OO. Liljevalen. Den tiden har länge varit förbi, då kyrkan pelade en stor synlig roll i folkens öden. Prelaterna sitta ej längre i ministerråden och påfvens nuntius har upphört att vara den mest betydande personen i landet, Och. likväl är ännu i närvarande stund kyrkans inflytelse på folken, vare sig till det sämre eller bättre, omätlig. Öfverallt stöder sig reaktionen och despotismen på den kyrkliga institutionen. I Frankrike är det presterskapet som uppehåller det inträdande kejsardömet. Denna kyrka, som ej gjorde någon svårighet att ge sin välsignelse åt en Lamartine eller en Cavaignac, har nu länat sig till ett villigt stöd åt tyranniet under Louis Napoleon. I Irland och Spanien är det kyrkan som fanatiserar folken och kämpar emot all social utveckling och framåtskridande. I hela Italien är förbundet mellan despotismen och ultramontanpartiet ett förbund på lif och död. Sedan kyrkan genom franska revolutionen förlorade sin aristokratiska förnämhet, har den i nästan alla katolska länder blifvit en folkkyrka; presterna tillhöra de lägsta folkklasserna, och derföre har kyr kan med dess utbildade subordination blifvit i våra dagar ett förträffligt instrument att verka på folken för politiska ändamål. Det är under sådana omständigheter ej utan intresse att höra hvad en af ultramontanismens största kämpar har att säga till Europa. Den beryktade Montalembert, den ultramontana, leitimistiska, men genom sina insigter och sin änförande vältalighet glänsande ledamoten af Ludvig Filips pärskammare, har i dessa dagar utgifvit en skrift under titel: Des intöröts eatholigues au diz-neuvieme sigcle. Hufvudsyftet med denna skrift är ett annat än man väntar med minnet af författarens föregående politiska verksamhet: En ifrig kämpe för påfvedömet har Montsalembert med detta arbete slungat en gräslig anklagelse mot franska statspresterskapet för deras djupa politiska förnedring. idt under en tid af den föraktligaste servilism tar den gamle parlamentariska kämpen till vapen, för att utan bundsförvandter, utan betäckning våga en strid för de konstitutionella och parlamentariska idernas Den franska statskyrkan har alltid haft på sitt samvete att hafva krupit för makten. Så gjorde den förr, så gör den. nu. Prelaterna hafva med ett förnedrande personligt smicker städse bugat sig i stoftet för de liderlige bourbonerna och kysst klädningsfållen på deras mätresser, liksom de i våra dagar förguda menedare och lofsjunga deras våldshandlingar. Det är detta som grämer Montalembert, denna djupa förtrytelse som han uttalat i sin nya skrift. Så långt vi än skilja oss från Montalembert i religiös öfvertygelse, måste vi göra honom rättvisa för hans varma nit att vilja en religion, som icke nedläter sig att arbeta för politiska intressen. Vi äro liksom han öfvertygade, att samhället har en gifven riktning till liberalare institutioner, att hvarje reaktionär rörelse endast är öfvergående, och att hvarje kyrka, vare sig katolsk eller protestantisk, måste gå ohjelpligt under så vida den ej vill hylla upplysningens och framåtskridandets intressen. Efter denna korta redogörelse för den allmänna syftningen af Montalemberts nya arbete, vilja vi särskildt fästa våra läsares uppmärksamhet å hans lysande försvar för den parlamentariska styrelseformen. Det är bekant huru -ifrigt den besoldade pressen i-Frankrike efter statsstrecket den 2 December sökte att uppställa en skillnademellan den parlamentariska och representativa styrelseformen. Den förra hade, såsom man påstod, varit orsaken till Frankrikes alla olyckor. Med den sednare åter ville Louis Bonaparte lyckliggöra Frankrike. Det var naturligt att maktens organer iandra länder med begärlighet skulle . antaga en sådan skillnad och lika begöärligt omfatta tillfället att i allmänna tänkesättet nedsätta det parlamentariska systemet. Äfven i vårt land har en tidning i detta afseende gjort sitt bästa och funnit med sina syften förenligt att tidt och ofta ur presidentens egna tidningar aftrycka de mest hätska utfall mot allt hvad representatif styrelse heter. Det skall utan tvifvel intressera denna tidning att veta hvad Montalembert, som för henne bör ega långt större auktoritet än för oss, tänker om de ädla motiver, som dölja sig bakom dessa skamliga bearbetningar. Han säger uttryckligen, att man numera afstått från den alltför specifika skillnad, som man velat uppdraga emellan det representativa och. parlamentariska systemet, och hvilken han anser vara anses