Aftonbladet – 22 november 1852, sida 1

när hon orädd trippade öfver farliga ställen, sträcktes ovillkorligen grofva, sotiga händer för att akta henne och jemna hennes stig. Tom, som med sin barnsliga stams lättrörda känsligs het ailtid gerna hyllade sig till de okonstlade och oskyldiga, betraktade den lilla varelsen med dagligen stigande deltagande. Honom tycktes hon vara någonting mnästar öfverjordiskt; och hvarje gång hennes guldlockiga hufvud och djupblåa ögon blixtrade emot honom bakom en smutsig bomullsbal eller blickade ned på honom från en stapel af fraktgods, trodde han nära på att han såg en af Nya Testamentets englar lifslefvande. Mycket ofta gick hon sorgsen rundtomkring platsen der Haleys slafdrift af män och qvinnor satti sina bojor. Hon gled in bland dem och betraktade dem med en blick af bekyttadt och sorgset allvar; stundom tog hon och lyftade på deras kedjor med sina små spensliga händer, och suckade sorgset då hon trippade bort. Tbland stod hon plötsligen midtibland dem, med händerna fulla af bröstsocker, valnötter och oranger, som hon gladt och KR utdelade bland dem, och ögonblicket derpå var hon försvunnen. Tom hade länge slagit sina lofvar kring den lilla nladyn, innan han djerfdes göra någon inledning till närmare bekantskap. Han var en mästare i tusen konsters att ställa sig in hos småfolk, och vinna deras vänskap och bevågenhet, och han beslöt att lägga ut sina krokar med riktigt förstånd. Han förstod att utskära de näpnaste små korgar af körsbärsstenar, kunde bilda de tckigaste skråpuksansigten af valnötsskal, eller löjligt gupande gubbar af flädermärg, och ban var en riktig Pan i förfärdigandet af flöjter och pipor af alla storlekar och sorter. Hans fickor voro fulla af diverse små lockande artiklar, som han i fordna dagar magasinerat åt sin massers barn, och hvilka han nu framtog, med loflig beräkning och hushållning, en och en i sönder, såsom inledande bekantskapsoch vänskapsmedel. Den lilla var blyg, oaktadt sitt lifliga deltagande för allt som stod på, och det var ingen lätt sak att göra henne tam. En tid bortåt slog hon ned liksom en kanariefogel på någon packlår eller säck nöra Tom, när han höll på