Aftonbladet – 22 november 1852, sida 1

m—LLrrve—— Lmre— LL rr— — —-— — — — 2 SS—— —— so allegoriskt väsen. Hennes ansigte utmärkte sig mindre genom sin otadliga skönhet, än genom ett eget svärmiskt uttryck, som kom den öfvade menniskokännaren att studsa vid hennes anblick, och som äfven på den råaste och slöaste gjorde ett intryck, för hvilket han ej kunde göra sig redo. Formen på hennes hufvud och byggnaden af hennes hals och skuldror var utmärkt ädel, och det långa guldbruna håret som sväfvade deröfver som en sky af fina lockar, det djupa själfulla allvaret i hennes mörkblå ögon, beskuggade af långa, rika guldbruna ögonhår — allt utmärkte henne från andra barn, och gjorde att hvar och en stannade och blickade efter henne, när hon ilade förbi. Emellertid var den lilla icke hvad man kallar ett allvarsamt eller melankoliskt barn. Tvärtom, en luftig och oskyldig glädtighet tycktes spela, lik en sommarsky, öfver hennes barnsliga anlete och kring hennes lifliga gestalt. Hon var jemt i rörelse, hennes rosiga mun smålog jemt, under det hon trippade omkring med en sväfvande, sky-lätt gång, och småsjöng för sig sjelf, liksom i en behaglig dröm. Hennes far och hennes vårdarinna voro jemt på språng efter henne, men knappast infångad, försvann hon, som en molntapp, genast ur händerna på dem; och emedan aldrig ett ord af bannor eller förebråelse för hvad hon gjorde någonsin träffat hennes öra, så fortsatte hon oskyldigt sitt kringsväfvande lif på fartyget. Beständigt hvitklädd, tycktes hon sväfva som en ande kring alla slags ställen, utan att blifva smutsad eller fläckad; och det fanns väl ej en vinkel eller vrå öfver eller under däck der denna elfvas fot ej hade framglidit, och detta englalika guldhufvud, med sina djupa blåa ögon, icke framskymtat. Eldaren, då han såg upp från sitt heta arbete, fann stundom dessa ögon blicka undersamt in i ugnens flammande och sprakande djup, och ängsligt och medlidsamt på honom, såsom om hon trott att han befann sig i någon ryslig fara. Strax derpå undrade och log rodermannen vid ratten, då det bildsköna hufvudet tittade in genom rundhusets fönster, och i blinken var försvunnet igen. En tusen gånger om dagen välsignade henne sträfva och grofva röster, och löjen af osedd mildhet stulo. sig öfver väderbitna ansigten då hon skymtade förbi; och