Aftonbladet – 20 november 1852, sida 3

SUR TIIRTIG TIGA MID D 9 ATG. ALLULD VaLaAILUT UTM historiska diktionens allvar, hvilket vi ansej os8 serskildt böra anmärka hos en yngre författare, då vi se honom genom sitt föredöme bidraga till ett litteraturens renande från otillbörligt pjoller och annat slagg, samt höjandet och väckandet af realintresset, som hittills ej sällan fått ligga under för fikandet efter granna ord, klingande fraser — ett poetiskt koketteri och kolibradoseri, som ingenstädes är att prisa, men som blir vämjeligast då det framstår som pigprydnad på historiens gudinna. En anmärkning anse vi ej utan vigt att här framställa. Ehuru förf:g bemödande om opartiskhet är lika synbart som berömligt, kunna vi dock icke undgå att på några ställen, t. ex. angående 1772 års statshvälfning, finna en viss konservativ eller måhända rättare optimistisk anstrykning, som väl kan: ha sin grund i förf:s i allmänhet ej tadelvärda böjelse för hofsamhet i omdömen, men hvilken dock någon gång kan förleda till ett i viss mon skeft betraktelsesätt, just sådant som är det vanliga i afseende på frihetstiden och dess ändalykt genom Gustaf III:s statskupp. Af ett mera tillfälligt olag i ett maskineri, bör man ju ej ovilkorligen fördöma verkets sammansättning, ej heller som något storverk prisa en omändring, som i sig sjelf ej behöfver vara något synnerligen förtröffligt, om den än för tillfället var en vinst, såsom beredande en utväg att komma ur en kinkig dilemma. Var Sverige verkligen till följe af sin författning 1772 på vippen att dela Polens öde? Var Sveriges ställning mindre äfventyrlig 1719, 20, 21? tt armare rike känner knappt historien, än det som enligt Wieselgrens yttrande knappt kunde köpa sig sorgdrägt efter Carl XII:s död. Sverige egde äfven dessa årenl samma nu utdömda författning, och det hade den under oupphörligt framskridande, mera än under något annat tidskifte, i öfver 40 år. Endast det sista decenniet var mindre lyckligt. Månne icke detta förhållande bevisar något, t. ex. att maskineriet mera var förbrukadt, än i sin grund oriktigt, att hvarje statsform måste efter tiderna modifieras o. 8. v. Om nu statsbvälfaingen 1772 för tillfället kunde anses som en lycklig händelse för att! komma ifrån en hop oredor, hvad bevisar det om den nya författningens behörighet? Störtades den ej af verkmästaren sjelf på — sjuttonde året efter sin tillkomst, och stämplades den ej af den skarpsinnige Frietsky som ett uppenbart hastverkx? Men 1789 var ju ock staten kommen i en ganska vådlig dilemma och hade ej formernal då blifvit brutna, är det svårt att kunna bestämma hvad utgång sakerna fätt. Skall nu kuppen 1789 försvaras och lofordas af sammal skäl som kappen 1772 — och detta fordrari väl konseqvensen — så blir slutföljden denj som en hvar lätt finner. Att Gustaf III från första stunden af sinj tronsbestigning lurat på tillfälle att öka sinj. makt, kan. man knappt betvifla med kännedom af hans föregåenden. Att det är i hofvets, ej i demokratiens intresse, som man nedsätter frihetstiden, erkänner . j j till och med en konservativ författare i Några ord om aristokrater och stånd (rörande Geijer-Fryxellska striden): Regeringssättet från 1719 till 1772 gynnade aristokratien på konungamaktens bekostnad, ehuru ej på folkets. Inre tillståndet blef i många afseenden förbättradt, ofrälse stånden uppnädde härun-l! der en förmånligare ställning än någonsin, samhällsutvecklingen gjorde ett stort stegl, framåt och bildningen spreds mera än tillförene till de lägre klasserna. Alldeles motsatsen häraf förde Gustaf Ill och hans handtlangare i sin mun och inbillade folket, att detj! var aristokratien som förhöll det sin frihet, , ungefär som man nu pipar åt penningmen-l, skorna. Wieselgren yttrar i Sveriges Sköna Litte-l! ratur — der frihetstiden hittills blifvit sannasi: bedömd — följande: Under frihetstidens sty-. relsesystem hann Sverige till en inre utveck-, ling åt alla riktningar, i en grad som det på så kort tid hvarken förr eller sednare hunnit. Agardh skrifver: Det finnes knappt något mera upplyftande. skådespel-än ett folk, som sedan det undergått stora olyckor, söker att åter uppresa sig med mod, kraft och ståndaktighet. Det är detta skådespel, som denna period af svenska historien företer. Aldrig,, säger Rosenbane, har någon nation som den svenska så hastigt upplyftat sig utur den afgrund, hvari den var-sänkte. Fryxell skrifver: Se regeringen från 17201: till 1738, då de sår helades, som en minstl: sagdt olycklig och förblindad konungastyrelse lt förorsakat, och då dessutom: svenskmannafrihet och medborgarerätt åter infördes efter de grunder, som dåvarande tidsanda ansåg vara de bästa; en styrelse som bragte till fulländning det nya lagverket, det enda som Sverige sedan 1347 mäktat åstadkommax. Geijer yttrar: Efter den förödelse enväldet spridt omkring sig växte ännu gräset. Om tio år kunde Sverige åter tala om välstånd och helsan. Dessutom. har Geijer flerestädes påpekat, att frihetstidens partier hade ett dynastiskt ursprung, och således ej härrörde från regeringssättet. I stridigheterna om successionen:, skrifver han, hade. de partier sin första uppkomst, som sedan länge söndrade lt nationen,. Som häri utländska intressen voro jo från början invecklade, kunde ej den, utländi f NV mm nr OA nå FR An rr mm Hm nr ska inblandningen förekommas. Denna tillhörde mera tiden än styrelsesättet, och äfven i det despotiska Ryssland var samtidigt storl inflytelse från till och med det lilla Danmark och tre statskupper voro inom kort tid å bane. t Utländska ministrars inblandning i Sveriges! politik ge vi förut ofta under Carl XI:s tid i åde hos Fryxell och i de engelska diploma; ternas berättelser, införda i Aftonbladet. Läser man för öfrigt den aktning, hvarmed ! en Ehrenheim i Tessin oeh Tessiniana, enl Silfverstolpe i minnestalet öfver Axel Fersen ; (i Svenska akademiens handlingar), en Rosenstein i talet öfver Stockenström yttra sig omls frihoetstidong statestkink: kan Man ej annat Nn Id