Aftonbladet – 20 november 1852, sida 1

frottera hennes händer med kamfert. Hon öppnade sina ögon i ett slags drörlik, ljuflig mattighet, liksom en den derifrån, och vill hvila. Den nervösa spänningen, som aldrig ett ögonblick hade upphört sedan den första timmen af hennes flykt, hade nu gifvit efter, och en egen känsla af trygghet och ro var kommen öfver henne; och, som hon låg der red sina stora mörka ögon öppna, följde hon, liksom i en lugn dröm, de personers rörelser som omgåfvo henne. Hon såg dörren öppen till det andra rummet; såg qvällsbordet raed dess snöhvita duk; hörde det summande ljudet af den kokande tekitteln; sög Ruth trippa fram och åter med tallrikar och spilkummar, och huru hon stadnade ibland och gaf Harry en bit kaka, eller klappade hans hufvud, eller snodde hans Jånga lockar kring sina hvita fingrar. Hon såg Rachels höga, moderliga skepnad, då hon tii efter annan kom fram till sängen och makade och jemkade på kuddar och täcke, så att allt skulle vara varrat, godt och beqvämt åt den hvilande; och bon kände liksom ett slags solsken nedstråla på sig från hennes stora, klara bruna ögon. Hon såg Ruths man komma in, — — såg henne springa bkonom till mötes, och börja hviska med honom mycket ifrigt; och emellanåt peka med sitt a finger åt sängkammaren, Hon såg henne, med gos:n på skötet, sätta sig till qvällsbordet; hon såg dem värt alla till bords, och lilla Harry på en hög barnstol, under mor Rachels vingars skydd: hon hörde sakta hviskningar och enstaka lågmälda ord, ett Jjufliigt kliogklang af iheskedar, fat och koppar, allt insvept i en salig dröm af hvila och frid. Elisa sof en sömn sådan hon icke njutit sedan den förfärliga midnattsstunden då hon tog sitt barn och flydde i den kalla stiernklara vinternatten. Hon drömde om ett ljutligt land — ett hvilans och fridens land, tyckte-hon — gröna stränder, fagra öar, och herrligt skimrande vatten; och der, i ett hus, som vänliga röster sade heni.c var ett hem, såg hon sin gosse leka, ett fritt, lyekligtbarn. Hon hörde sin mans steg, hon kände att han kom närmare; hans armar hade omfattat henne, hans tårar föllo på hennes ansigte, och hon vaknade. Det var ingen dröm. Dagsljuset hade länge