Aftonbladet – 18 november 1852, sida 2

finfjunig hy, som påminde om en mogen persika. Hennes hår, siltversprängdt af å!der, var tudeladt och tillbakastruket från en hög och ren panna, på hvilken Tiden ej hade ristat någon anfan runa än frid på jorden, menniskorna en godvilja. Och under denna panna lyste ett par stora, klara, ärliga och goda bruna ögon: hi behöfde bara se räkt in uti dem för att genast känna att ni såg till bottaen af ett bjerta, så godt och trofast som någonsin: klappade ien qvinnas bröst, -Dethar blifvit taladt ochsjunget så mycket om vackra unga flickor: hvarför väcks ej någonsskald att besjunga gamla qvinnors skönhet? Skulle någon behöfva en ingifvelse till. den ändan, så hänvisa vi honom till vår goda vän Rachel Haliday, just som hon sitter: der i sin lilla gungstbl. Han: hade en viss fallenhet för att knirra och knarra, besagda stol; — antingen nu detta kom sig från någon liten förkylning som han ådragit sig i pojkåren, eller från lnngsiktighet, eller måhända från någon nervös krämpa; det vissa är nu, att-hvarje gång hon vackert gungade sig fram och tillbaka, så uppstämde stolen genast ett knirr-knarr, som skulle varit rakt olrägligt hos em annan stol. Men gamla Simeon Haliday förklarade ofta, att det lät som riktig musik i hans öron, och alla barnen bekände, att de ej ville undvara mors stolsknarr för allt i verlden. Och hvarför det, mån tro? Jo bara derför, att i tjugoår och deröfver endast kärleksrika ord, och vackra förmaningar, och öm möderlig huldhet hade försports från denna stol — otaliga plågor i hufvud och hjerta hade der blifvit botade — verldsliga och andliga svårigheter der lösta — allt af en god, kärleksfull qvinna. Guds frid vare öfver henne! . Och du tänker således allt jemt på att begifva dig till Canada, Elisa? sade hon, under det: hon lugnt plockade bland sina sviskon. Ja, frun, sade Elisa bestämdt, jag måste dit. Jag får ej dröja.n : ,Och hvad vill du göra om de få tag uti dig? Du måste betänka det, min dotter.o , Min dottero kom så naturligt från Rachel Halidays läppar; ty i hennes ansigte låg någonting som gjörde moder-till det naturligaste ord i verlden.