Aftonbladet – 18 november 1852, sida 1

Hvar i all verlden är jäntan ? sade han åt Tom. Tom, som hade lärt sig konsten att hafva tand fö tunga, kände ingen kallelse ait framlägga sina iakttagel ser och misstankar, utan sade torrt att han ej visste det Säkert är, att hon ej kunnat slinka i land på någ ställe der fartyget lagt till i natt, ty jag var vaken oc på utkik hvar gång fartyget stoppade. Jag litar i sådan saker aldrig på någon annan.s Detta lilla tal ställdes helt förtrobgt till Tom, liksor det varit någonting som skulle synnerligen intressera ho nom. Tom svarade intet; Slafhandlaren genomsökte fariyget från aktern till fö ren, letande bland kappsäckar, balar och kistor, i ma schiperiet, i eldniogsrummet, förgäfves. Hör på, Tom, säg mig uppriktigt hur det hänge ihop med det härs, sade ban, då han efter sin fruktlös letning återkom dit der Tom stod. Du har någon ny om saken. Neka ej, jag vet du har så. Jag såg jänta ligga raklång här klockan tio vid pass, och så igen kloc kan tolf, och återigen mellan ett och tu; och klocka fyra var hon försvunnen, och du låg och sof strax bred vid hela tiden. Du vet bestämdt någonting — det ä omöjligt annat. Nå ja, masgers, sade Tom, mot morgonen var de någonting som snuddade förbi mig, hvarvid jag halfvak nade; och strax derpå hörde jag ett plumsande i vattnel då blef jag fullt vaken, och flickan var borta. Det ö allt hvad jag vet om saken. Slafhandlaren blef hvarken försagd eller häpen; ty som sagdt är, han var van vid en hop saker som du kära läsare, ej är van vid. Till och med dödens fruk tansvärda anblick gjorde på honom intet förfärande in tryck. Fen hade sett Döden många gånger i ansigtet — träffat honom på sina bandelsresor och gjort hans be kantskap — och han betraktade honom endast såsom ej obeveklig tullsnok, den der på ett förargligt sätt lade be slag på hans varor. Han svor derför endast ,att jänta: var en sakramenska slyna, och att han hade f-n till otur och att som det fortfor på det viset, så skulle han e vinna ett ruttet lingon på hela resan, Med ett ord, ha tycktes anse sig för en den der blifvit illa bemött, utal