Aftonbladet – 18 november 1852, sida 1

ONKEL TOMS S ELLER NEGARLIFVET I AMERIKANSZA SLAFSTATEREA. AF HARRIET fEZCHER STOWE. Natten inbröt — natten, lugn och stilla, herrligt och högtidligt nedblickande med sina otaliga engla-ögon, som tindrade skönt, men stumt. Intet språk eller tal, ingen medlidsam röst eller hje!psam hand tedde sig från detta höga fjerran. Småningom tystnade, den ena efter den andra, bestyrens eller förnöjelsens röster; allt var på fartyget försänkt i sömn, och plaskandet mot kölen hördes ljudligt. Tom utsträckte sig på en kappsäck, och som han der låg hörde han litet emellanåt en qväfd suck eller snyftning från den förkrossade qvinnan. O, hvad skall jag taga mig för? O Gud! O, gode Gud, bjelj mig, bjelp mig! och så litet emellanåt, till dess allt ble; fullkomligt tyst. Vid midnatten väcktes Tom plötsligen och for till. samman. Någonting mörkt skymtade hastigt förbi honom fram till fartygets reling, och han hörde ett plumgande i vattnet. Det var tyst öfverallt: han var ensam vaken. Han upplyftade hutvudet — qvinnans plats val tom! Han uppstod och sökte efter henne förgäfves. De stackars blödande hjertat bade ändtligen fått ro, och elf. ven glänste och glittrade lika lustigt som om han ej nyss slagit igen öfver hennes hufvud. Tålamod! tålamod! du hvars bjerta sväller af harm öfver saker sådana som dessa. Ingen suck af ångest, ingen enda den förirycktes tår varder förgäten af Honom som bar våra qval, af Ärans Herre. Bär dem du, gågom Han, med undergifvenhet, och verka i kärleks; ty så visst gom Herren är Herren pskall hans för ossades tid komman. Slafhandlaren vaknade muntert och tidigt, och kom för att se efter sitt lefvande fraktgods. Det var nu hans ordning att se bekyttad ut. ) Se A. B. n:o 248—265, 267 och 268.