Aftonbladet – 18 november 1852, sida 1

—— all fråga; men der var nu ingen hjelp, alldenstund qvinnan rymt öfver till en stat, som aldrig går in på att utlemna någon rymmare — icke ens på hela den glorvyrdigsa Unionens begäran. Grosshbandlaren satte sig derför misslynt ned, upptog sin lilla annotationsbok och antecknade den förkomna kroppen och själen i sitt förlust-conto ! Det är en för hisklig menniska, — är det icke — den der slafhandlaren? Så känslolös! Det är riktigt rrysligt!a Nå ja; men så äro de också ingenting ansedda de der köpmännen! De äro allmänt föraktade — aldrig sedda i något bättre sällskap., Men säg mig, mitt herrskap, hvem är det som gör slafhandiaren? Hvem är mest tadelvärd? Den upplyste, bildade insigtsfulle mannen, som försvarar det system hvars nödvändiga resultat slafhandlaren är, eller den stackars slafhandlaren sjelf? J skapen den allmänna mening som framkallar hans yrke, som förderfvar och förhärdar honom, tills han ej mer skäms derför; nå, i hvilket hänseende ären j bättre än han? Ären icke j bildade, och han okunnig; j höga, och han 18; j förfinade, och han grof; j snillrika, och han um D Å I det jag afslutar denna lilla teckning efter naturen af små ,accessoirer. till den lagliga slafhandeln, får jag bedja läsaren akta sig för att tro att amerikanska lagstiftare äro alldeles utan mensklighet, en slutsats som möjligen skulle kunna föranledag af de starka bemödanden som i kongressen ådagalagts för beskyddandet och bevarandet af detta slags handelsrörelse. Hvem vet ej buruledes de stora amerikanska statemännen öfverbjuda hvarandra i granna tel mot den utländska slafhandeln? Det har i Amerika uppstått en hel bataljon af Clarksowar och Wilberforcear i den vägen, hvilka det verkligen är hjertrörande att se och höra. Att handla med negrer från Afrika, kära läsare, är så biskligt fult! Man kan rysa när man bara tänker derpål Men att handla med negrer från Kentucky — ja det är en annan sak det!