ej ta det med mig ner åt södern, och jag fick en lägen het att sälja honom åt ett förnämt herskap, söm skal uppfostra honom bättre än. du förmår. . -Slafhandlaren hade hunnit till denna höjd af kristli; och politisk fullkomlighet, som några prester och stats män i de norra staterna anbefalla, der. han. fallkomlige besegrat. hvarje mensklig svaghet och fördom. Han bjerta befann sig just på den punkten, kära läsare, di både ditt och mitt hjerta skulle kunna höjas medelst lämp. lig tukt och förmaning. Den vilda blick af ångest och ytterlig förtviflan; som qvinnan kastade på honom, skulle kunnat bringa ur jemnvigten en mindre härdad man men han var väl försökt och van, Han hade zet denna blick så visst hundra gånger som en.. Du kar väl ock en gång bli van vid sådant, kära läsare; alla de nyaste ansträngningarna utgå ju på det stora målet att göra folket i de norra staterna vana vid sådant, allt till pris och ära för Unionen. Slafhandlaren ansåg fördetiskull dödsångsten, som han såg våndas i dessa mörka ansigtsdrag, dessa spasmodiskt knutna händer och halfqväfda andetag, endast för ett oundvikligt tillbehör till yrket, och satt para och funderade litet oroligt om hon väl skulle börja på att skrika och åstadkomima nåson uppståndelse på fartyget; ty liksom andra gynnare af den dråpliga slaf-inrättningen tyckte han alls icke om oråk och oväsen: Men qvinnan skrek ej. Stöten hade gått alltför rakt senom hjertat, för att väcka skrik eller tårar. Hon satte sig tyst och stilla. Hennes händer nedfölto och hängde slappa vid hennes sida. Hennes ögon stirade rakt fram, men hon såg intet. Bullret och stojet Då fartyget, maschinens slammer, surrade drömliktihenres susande öron; och det arma, qvästa bjertat hade insen tillgång hvarken till rop eller tårar för att omtala sin nöd. Hon var fullkomligt lugn. Slafhandlaren, som, då han fann sin uträkning derrid, var nära på lika mensklig som våra statsmän, kände nom sig en kallelse att, komma fram med sådana trösterunder som för tillfället kunde vara lämpliga, Jag förstår nog att det der svider litet i början, Lu;yo, sade han, men en så flink och förståndig flicka om du är, tar nog reson, och låter. tala vid. sig. Du er; det var nödvändigt, och. att det inte kan hjelpas.o Q, säg ingenting, låt mig varal, sade hon med en öst såsom en den der håller på att qväfvas. Du ät en flink flicka, Lucy, envisades han; jag