er, af fruktan att edra förvånade blickar skulle utsätta mig för misstankar. Jag beger mig härifrån i morgon före dagbräckningen; i morgon natt hoppas jag :sofva tryggt i Ohio. Jag ämnar resa på ljusa dagen, taga in på de bästa botellerna, gå till table dhöte med landets matadorer. Och nu farväl, herr Wilson; får ni höra att jag är gripen, så vet ni att jag är död!n. Så Georg stod der fast som en klippa, och räckte fram sin hand med uppsynen af en prins. Den vänliga lilla mannen skakade den bhjertligt, och efter en liten efterrysning af rädsla, tog han sitt paraply och tultade af. Georg stod tankfullt blickande vid dörren, då den gamla mannen stängde den efter sig. En tanke tycktes genomblixtra honom. Han tog hastigt ett steg framåt, öppnade dörren och sade: 5. ;Herr Wilson, ännu ett ord. Den gamla herrn inträdde åter, och Georg stängde åter försigtigt, liksom förra gången, dörren. Sedan stod han några ögonblick, obeslutsamt blickande på golfvet. Slutligen, i det han med en plötslig ansträngning lyftade på hufvudet, sade han: i Herr Wilson, ni har visat er som en äkta kristen i ert sött att behandla mig — jag ber er, bevisa mig ännu en kristlig väntjenst., Gerna, Georg; och hvad vore det?n Ser ni, herre, hvad ni sagt är nog sannt; jag löper en stor fara. På hela jorden finns ej en lefvande själ som frågar efter om jag dörn, tillade han, i det han drog djupt efter andan och talade med stor ansträngning — ,Man skall slå ibjel mig och gröfva ner mig som en Ihund och ingen skall tänka de en timma derefter — utom min stackars husiru! Ärxr 1! bon skall gråta och sörja; om ni kunde få någon säd att skicka henne. den här bröstnålen. Hon gaf mig den till julgåfva, stackars barn! Gif henne den, och sög herne attjag älskar henne in i döden; Vill ni.göra det, vill ni?s frågade han allvarligt. Ack, det vill jag visst, stackerc gossels sade den amla herren och tog emot bröstnålen, med fuktiga ögon och en melankolisk darrning på rösten. a Säg henne en sako, sade Georg; det är min gists