lera, för någon tid, försänkt i sina egna betraktelser. Jet är nu allt en besynnerlig sak med de der betrakelserna som göras af två personer, hvilka sitta på samna sits, hafva enahanda ögon, öron, händer och lemnar af alla slag, och framför hvilkas ögon samma förenål skymta förbi — och ändå, hvilken olikhet i dessa versonerg betraktelser! Såsom nu, till exempel, herr Haley: han tänkte förs på Toms längd, bredd och höjd, och huru mycket han skulle kunna få för honom om han höll honom hullig ch frodig tills han fått honom fram till marknaden. Han tänkte på, huru han skulle assortera sitt parti; han tänkte på de respektivå marknadsprisen, på de förslagsvis skontemplerade män, qvinnor och barn, hvilka skulle atgöra partiet, och andra dylika i yrket inslående omständigheter; vidare tänkte han på sig sjelf, och huru mensklig han var, som — när andra fjettrade sina neorer både till händer och fötter — endast fjettrade fötterna och lät Tom behålla händerna lediga så länge han uppförde sig väl; och han suckade vid tanken på huru otacksamma menniskorna voro, så att han ingalunda kunde vara säker på att Tom visste värdera hans godhet. Han hade blifvit så lurad på negrer som han varit od emot, och ändå förvånades han att märka, huru godhjertad han ännu fortfor att vara! Tom äter satt och tänkte på några ord i en gammalmodig fornåldrig bok, som gingo oupphörligt genom hans bufvud, och som lydde: Vi hafve bär Ingen varaktig stad, utan söke en som kommande är; hvadan Gud sjelfver ej blyges vid att kallas vår Gud; ty han hafver oss beredt en stads. Sådana ord från den gamla boken, förnämligast uppfångade af okunnigt och olärdt folks, hafva i alla tider bibehållit en egen makt öfver sådana fattiga enfaldiga menniskors sinnen, såsom Tom var. De uppröra själen från dess innersta djup, och såsom med beasunljud väcka mod, kraft och hänförelse, der förut endast förtviflans mörker herskade, (Forts.)