Article Image
inskan att hon måtte bege sig till Canada, om hon kan komma dit. . Det må vara, att hennes fru är god emot henne — det må vara, att hemmet är henne kärt; men bed henne ej vända om, — ty slafveriet ändar alltid mec ;selhet. Bed henne uppfostra vårt barn till en fri man så blir han ej så olycklig som jag varit. Säg henne detta, herr Wilson; lofvar ni det? Ja, Georg, jag skall säga henne allt det der; men jag hoppas du skall icke dö; fatta mod — du är en tap. per själ. Förtrösta på Gud, Georg. Jag önskar af hjer tat att du vore i säkerhet — ja gu gör jag sål, Finns det någon Gud att förtrösta på? sadeG eorg en sådan ton af bitter förtviflan att orden fastnade i hal gen på den gamla herrn. O, jag har sett saker i all mina dagar som göra att jag ej kan tro att det finns nå on Gud. J kristna, j veten ej huru de der sakerna s ut för våra ögon. Det finns en Gud för er. men finns de någon för 088?2 Ack, för all del min gosse, tänk icke, tala icke så Han finns — han finns — han finns! moln och mörker bort skymma Honom ibland, men rättfärdighet och dom sitta vi Hans tron. Det gifves en Gud, Georg, lita på det; förtröst på Honom, och Han skall visserligen bjelpa dig. All skall varda rättadt — om ej i detta lifvet, dock för viss Te eutldiga. gubb de bulslenkten. oc Den enfaldiga eng 08 tade sfruktan oc odhet förlänade hola för ja beonblick en vörd nadsbjudande värdighet. Georg tvärstannade i sin oro liga gång af och an på golfvet och sade sedan med lug nad röst: Tack för dessa ord, min redlige vän; jag skall tänk på dem!n TOLFTE KAPITLET. Några taflor efter naturen. I höjden vardt hörd en röst, stor klago mål, gråt och mycken skrän: Rachel grö ter öfver sina barn och vill icke låt trösta sig; ty det var ute med dem.n Herr Haley och Tom foro vidare i sin vagn, hvar

13 november 1852, sida 2

Thumbnail