råkas mer i denna verlden är mer än någon menniska förmår säga., År det möjligt! Förunderligt! från så godt folk?, Godt folk skuldsätta sig ibland, och vårt lands lagar tillåta att sälja barnet från modrens barm för att betala sina skulder, sade Georg bittert. Hm, hm, det der —, sade den gamla hedersmannen och fubblade i sin bröstficka. Likväl — om jag handlade klokt, -— nej, jag ger tusan att handla kloktl tillade han häftigt; se här, Georg,, och dervid framtog han en sgedelpacke ur sin plånbok och räckte den åt Georg. Nej, min goda, hederliga herre!, sade Georg, pni har redan gjort mig så mycket godt, och detta kunde möjligen medföra någon olägenhet för er. Jag harpenningar tillräckligt, boppas jag, för att taga mig fram. Men du måste taga emot det här, ser du. Penningar äro en god hjelp öfverallt; man kan aldrig ha för mycket deraf, när de äro ärligen fångna, Tag dem, du, tag dem — gör det min gosse!l, Med vilkor, herre, att jag framdeles får återbetala demp, sade Georg och mottog penningarna. Och sög mig nu, Georg, huru länge ämnar du resa på det här viset? — inte länge eller långt, hoppas jsg. Det är ett godt påfund, men alltför vågsamt. Och den der svarta gossen, hvad är det för en? En trogen själ som rymde till Canada för ett år sedan. Han fick höra, sedan han kommit dit, att hans herre var så uppbragt öfver hans rymning att han piskat hans stackars gamla mor, och han har kommit hela den långa vägen tillbaka för att trösta henne och försöka ett få henne med sig.n Har han fått henne ? Inte ännu; han har stöfvat kring gården, men icke ännu fått någon läglighet. Under tiden följer han mig till Ohio, för att lemna mig i händerna på vänner som hjelpte honom, och sedan beger han sig tillbaka efter henne., ,Vådligt, mycket vädligt! sade gamla herren. Georg uppreste sig och log föraktligt.