Aftonbladet – 11 november 1852, sida 1

gosse som Tom, att han skall bort och förderfvas isockerplantagerna.n l .Åh ingen fara med honom. Jag har lofvat skaffa honom ett bra ställe. Jag skall skaffa honom : till husdräng hos något gammalt hederligt folk, och. går han då bara igenom febern och kan vänja sig vid luften dernere, så får han så godt en neger någonsin kan önska sig.n Han lemnar hustru och barn här, kan jag förstå?s Ja visst; men han får andra der. -Qvinnor,gu nås! fins det öfverallt. Tom satt tyst och bedröfvad på sitt vagnssäte, ett stycke från smedjan, under det detta samtal pågick. Plötsligt hörde han bakom sig de snabba hofslagen af en galopperande häst; och innan han ännu hunnit hemta sig från sin öfverraskning störtade unga masser Georg in i vagnen, slog sina armar häftigt kring hans hals och snyftade och bannades ef hjertans grund. Jag säger rent ut, det är gement! Jag bryr mig ej om hvad de säga, allahop! Det är gement, säger jag, gement i högsta grad! Om jag vore en karl, så skulle de ej töras göra det — nej, det skulle de ej!2 sade Georg med ett slags qväfd tjutning. O, masser Georg, hvad detta gör mig godt! sade Tom. Det var mig så tungt att skiljas utan att träffa er! Det gör mig mer godt än jag förmår säga! — Här gjorde Tom en rörelse med foten; och Georgs öga föll på blacken. Sådan skam! utropade han och lyftade sina händer. Jag skall slå ibjel den der gamla lurken — ja det gör jag Ia . Inte så, masser Georg! och tala ej så högt. Det bjelper mig till ingenting och gör honom bara vred. Nå jag skall styra mig då, för din skuld; är det inte en skam, bara att tänka på det? De skickade ej bud efter mig eller underrättade mig med ett enda ord,och hade inte Tom Lincon varit, så hade jag ej vetat om någonting. Men jag har dundrat upp med dem, skall du veta, när jag kom hem.s Det var väl icke så rätt, fruktar jag, masser Georg. oKan ej hjelpa det! Jag säger det är en skam! Se Be s d ne j