Aftonbladet – 11 november 1852, sida 1

bade en rättighet att t.ra det — att hvar och en gjord å samma vis — och att mången gjorde det. utan ai una ursäkta sig med nödvändigheten; — han kunde blifva nöjd med sig sjelf, och för att slippa vara e vittne till de opehbagliga uppträden som skulle beledsag verkställigheten, bade han begifvit sig bort på en lite affärsresa, i förhoppning att allt skulle vara öfverstökad vid hans återkomst. Tom och Haley skakade fram utåt den dammand vägen, flygande förbi hvarje gammal bekant plats, till de väl kommit utom godsets gränser och befunno sig ut på stora landsvägen. Sedan de åkt vid pass en fjer dingsväg, körde Haley plötsligen upp till ei klensmedj ett litet stycke från vägen, tog med sig ur vagnen et ar handklofvar och gick med dem in i smed.an för at å dem litet ändrade. De äro litet för små för hans lemmar,, sade Haley det han räckte fram bojorna och pekade på Tom, Kors då! är det inte Shelbys Tom? Har han sålt ho nom nu? sade smeden. Ja har han så, sade Haley. Kors för tusan, hvem skulle trott sådant! Men int oehöfver herrn fängsla honom, han är den trognaste oc! redligaste själ i verld—v Godt, godt! afbröt Haley; men just sådana kleno ler äro de sväraste att bevara. De dumma satarna, son ej fråga efter hvart de ta vägen, fyllbultarna, som bry sij om ingenting, de sitta nog qvar och tycka snarare on stt få kuska verlden omkring; men era dygdemönster der le äro räddare för sådant än för döden. Fins inte an at sätt, än att fjettra dem; gif dem benen lösa, så sk: le nog nyttja dem, var man säker på det. ;Men vet ni fremling,, sade smeden under det har ubblade hland sina verktyg, de der plantagerna ner vic Ifven äro ej något passerligt ställe för våra negrer; de lö der som flugor. sJa nog. dö de som flugor, det är visst; det gör der vana luften och en hop saker, att de stryka friskt med å att afsättningen dit alltid är god., sade. Haley. En menniska kan ej låta bli att tycka ändå att de Tr för hiskligt synd om en sådan god, stilla och galan