Aftonbladet – 10 november 1852, sida 1

Jag är i Herrans hand, sade Tom; ingen förmår göra mig något som icke Han tillstäder; och det är en ting jag tackar honom för: det är jag som är såld, och icke du och barnen. Här är du trygs — hvad som må komma, kommer endast öfver mig, och Herren varder mig nog hjelpande — jag vet att han det gör., Tappra, manliga hjerta, som döfvar din egen smärta för att trösta dina älskade! Tom talade med ett tjockt uttal och med en bitter qväfning i strupen — men han talade manligt och starkt. Låt oss betänka det goda vi ha i behåll!, tillade han med darrande röst, liksom han ej varit rätt säker på det der goda. Det goda!, sade tant Chloe, vet ej hvari det består. Det är inte rätt, det är inte rätt att det skall stå till så här! Masser borde aldrig ha ställt till så, att du skulle råka fast för hans skulder. Du har arbetat ihop åt honom hvad han får för dig, och det dubbelt och tredubbelt ändå. Han hade bort ge dig fri för många är sedan. Kan väl vara ait han nu inte rår sig sje!f, men jag känner inom mig att det är orätt: det kan ingen ta ur mig. En sådan trogen själ som du varit, som lätit hans bästa gå framför allt annat, och som skattat honom för mer än både hustru och barn! De som sälja menniskors lif och hjerteblod, för att skrapa ihop pengar åt sig, för dem går det aldrig väl, det tänker jag ! Chloe, min gumma, om du håller af mig, så tala icke så der i den sista stunden vi kanske äro tillsammans här i verlden! Ty jag skall säga dig, Chloe, det pinar mig att höra ett fult ord om min masser. Lade de honom ej i mina armar som barn? — det vore onaturligt för mig att tänka något ondt om honom, Och inte kunde man vänta att han skulle göra så mycket väsen af stackars Tom. Massrarne äro vana att allt biir gjordt ät dem Jiksom af sig sjelf, och inte kunna de naturligtvis fästa sina tankar så mycket vid sådant. Det vore obilligt stt begära. Tag och jemför honom med andra massrar, — hvem har blifvit så väl behandlad och hållen som jag? Och han skulle aldrig låtit detta komma öfver mig, om han kunnat se det förut, det är jag viss på. Må så vara, men någonting är det ändå med det bär