Aftonbladet – 10 november 1852, sida 1

—— OO — — TIONDE KAPITLET. Behagstinget afforslas. Februari-morgonen tittade grå och dimmig in genom fönstret i onkel Toms stuga. Han såg bara bedröfvade ansigten, bilder sf sorgsna hiertan. Bordet stod framdraget framför spiseln, betäckt med ett stryklakan; ett par grofva, men hvita och rena skjortor hängde nystrukna öfver en stolsrygg vid elden, och tant Chloe hade en annan utbredd framför sig på bordet. Hon plättade och strök flitigt hvarje veck och skrynka med den yttersta noggrannhet, under det hon litet emellanåt förde handen till. ansigtet för att aftorka tårarna som strömmade utför hennes kinder. Tom satt bredvid henne, med sin bibel uppslagen på knäen, och hufvudet lutadt i handen; — men ingendera talade ett ord. Det var ännu. bittida, och barnen lägo alla och sofvo tillsammans i sin lilla hårda fållbänk. Tom, som i rikt mått egde det fulla, varma hjerta för huslighet, som — olyckligtvis för dem! — i så hög grad utmärke negrerna, uppstod och gick tyst att betrakta sina barn. Det ör för sista gången! sade han, Tant Chloe sade intet, utan for endast häftigare med strykjernet frem och åter öfver den grofva skjortan, som redan var så slät som menniskohänder kunde göra den; men slutligen slängde hon ifrån sig jernet med en förtviflad åtbörd, satte sig ned vid bordet, och upphof sin röst och grät. : Det är sagdt vi skola vara undergifna, men min Herre och Gud! huru skall jag komma ut med det? Om jag ändå visste hvar du kommer satt hamna, eller hur de komma att fara med dig! Missis säger, att hön skall söka att köpa igen dig om ett år eller par; men, Herre Gud! aldrig bar någon kommit igen som de fört dit ner. De ta lifvet. af dem! Jag har ju hört hur folket får ar beta ihjäl sig der nere i plantagerna. Det råder samma Gud der som här, Chloe. Ja, låt så varav, sade tant Chloe, jag tror så är; men hiskliga saker låter Gud. der ske, ibland. Jag könner mig ändå så ängslig när jag tänker derpå.v