Aftonbladet – 9 november 1852, sida 1

har åtojutit någon sömn, och tillståndet för öfrigt oförändradt. — Om man får tro vissa statsmän, hvilka äfven hos oss hafva låtit höra sin stämma, så föregår en betydelsefull utveckling itidens politiska medvetande. Det konstitutionella eller så kallade parlamentariska styrelsesättet är föråldradt och odugligt, heter det, och en ny stjerna håller på att ur mörka moln uppgå på den politiska horisonten; denna nya himlaikropp har man behbagat, till skillnad från det förra, benämna det representativa styrelsesättet. Vi läste nyligen i en fransk tidning några betraktelser öfver den allmänna rösträttens be.tydelse, som på ett träffande sätt karakterisera I väsendet af den nya statsform, med hvilken man nu vill lyckliggöra folken. Den allmänna rösträtten, säges det, är en stor och vörd nadsbjudande makt, den är helig och allsmägtig, ty folkets röst är Guds rösto. Derföre är också denna makt förbehållen för stora tillfällen; och folket diskuterar ej, skiljer ej mellan anspråk, sliter inga tvister, med ett ord är ej en beslutande makt. Den allmänna omröstningen, säger det utländska oraklet, är ej egnad att välja emellan flera, den är endast bestämd att ge en ofantlig impuls i en gifven riktning. Den är kallad ej att välja, utan endast att bekräfta, allmänna omröstningen är omöjlig, i fråga om flera kandidater; den har endast att gifva sin heliga sanktion åt någon, hvars absoluta seger är gifven genom tidsomständigheterna eller genom historiska minnen. Med ett ord: folkfriheten består i att på högre befallning få säga ja; tidens högre politiska upplysning och sambhällenas lugn fordrar att det motsatta alternativet ej längre ligger inom dess befogenhet. Detta nya statsskick, som sedan den 2December tycks från sitt hemland Frankrike vilja alltmer och mer utbreda sig öfver det mellersta Europa, är den representativa författningen. Folket är nemligen representeradt i regeringen genom en eller annan form af en lagstiftande församling, och folket väljer denna församling efter de fingervisningar som styre!sens högre vishet nedlåter sig att meddela de väljande. . Denna lagstiftande församling har rätt att yttra sig öfver alla regeringsfrågor, — om hvilka den tillepörjes, — förutsatt: att den yttrar sig i styrelsens anda. Ett annat handlingssätt skulle minska regeringens kraft och blifva farligt för samhällets ordning. Sådant är det representativa styrelsesättet, hvars välsignelser nu som bäst från elysåen spridas öfver verlden. Hvad det är i Frankrike har man länge haft tillfälle att se; hvad det ör och blir i Preussen och andra tyska länder synes klart och slående af det i går af oss meddelade bref, hvari vår Berlinerkorrespondent skildrar ställningen i sitt fädernesland. Vi bedja våra läsare behjerta denna målning af det srepresentativa systemets sällhet. Hvem skulle ej känna sitt hjerta flöda af tacksamhet mot en regering, som icke blott lagt all slags styrelses tunga börda på sina egna skuldror, icke blott befriar det fria folket från mödan att sjelfva tänka och välja, utan till råga på sin faderliga uppmärksamhet äfven, genom sin outtröttliga vård om tryckfriheten och yttranderätten, från sitt älskade folks ögon och öron aflägsnar hvarje ord, som kunde störa dess ro, väcka dess bekymmer eller uppväcka andra känslor än de landsfaderligt dekreterade. Man ser också huru tacksamheten flödar öfver. Med djup rörelse lägger en stor massa af Preussens primärväljare ansvaret att utse nationens representanter i händerna på ordningens väktare och utser till valmän polisens sergeanter och konstaplar. Huru lyckligt ett land, der man är så trygg för allmänt väl, att man öfverlemnar åt den första bästa polisbetjent omsorgen att välja medlemmar af landets representation! re Icke utan skäl kunde någon anmärka, att detta representativa, system, som nu synes liksom andra franska moder tvinga sig på det öfriga Europa, icke är annat än den renaste absolutism, och tycka att styrelserna väl kunde bespara sig den förnedraride omvägen att fråga folken till råds i ämnen; der de diktera svaret mer eller mindre våldsamt i deras mun. Hvad skall det tjena till, kan man fråga, att folken kallas att välja deputerade, eller att dessa deputerade kallas att rösta öfver lagstiftningsfrågor, när autokratiens verktyg stå bakom och med skarpladdade gevär diktera omröstningens utgång? Och likväl är det konstitutionella gyckelspelet ej så tr -x sin betydelse. Förr regerades med gudomlig :..t, och ingen öpprotisk härklyfvare satte det himmelska ursprunget af denna rätt i fråga. Numera känna regenterna, att denna princip förlorat sin krait, och kunna endasti sjelfva de demokratiska ideerna finna ett stöd för sina troner och en stadfägtelse af gin hotade