Aftonbladet – 9 november 1852, sida 1

gon. Visst tycker jag att jag skall komma att känna mig litet snopen der, efter allt hvad der förut blifvit net och gjordt; men det kan jag, fördömemig! ej jelpa., a ; Witt bjerta är bättre än ditt hufvud i detta fall, John, sade hans hustru och lade sin lilla hvita hand på hans. Skulle jag någonsin kunnat älska dig, om jag icke känt dig bättre än du känner dig sjelf?, Och den lilla frun var i detta ögonblick så vacker med de dallrande tärperlorna i sina vänliga blåa ögon, att. senatorn tänkte, att han ändå måste vara baddarn till karl för att kunna väcka en så liflig beundran hos ett så intagande väsen; och hvad kunde han fördenskull annat göra, än att vackert gifva sig af och bestyra om vagnens iordningställande. Men då han kom mot dörren, stannade han ett ögonblick, vände så om, och sade med någon tvekan: Mary, jag vet ej huru du kan tycka, men vi ha der en låda full med saker efter — efter — salig liten Henrik. Sedan han sagt detta vände han tvärt ryggen åt henne, och aflägshade sig hastigt. : Hans hustru öppnade den lilla dörren till barnkammaren der bredvid, och sedan hon tagit ljuset och satt det ofvanpå en byrå, framtog hon från ett litet gömställe en nyckel och satte den med tankfull uppsyn i nyckelhålet till en dragkista, men gjorde ett plötsligt uppehåll; emedan två gossar, hvilka, såsom barn pläga, följt henne tätt i hälarna, stodo och tittade, tysta, med meningsfalla blickar, på sin moder. Och jag frågar dig, o moder! som läser detta: fans det aldrig i ditt hus en byrälåda, ett litet skåp, vid hvars öppnande det var dig som om du öppnat en graf? Lycklig du, om ej så varl Fru Bird utdrog långsamt lådan. Der lågo små rockar af hvarjehanda skapnader och mönster; blusar och förkläden, och några rader af små strumpor; äfven ett par små skor, snedgångna och tåslitna, tittade fram ur ett pPappersomslag. Der låg en liten papphäst och desslikes en vagn, en snurra och en båll — minnen som blifvit inlagda under många bittra tårar och tunga suckar! Hon satte sig ned framför lådan, böjde sig öfver den med hufvudet stödt på sina händer, och grät tills tårarna droppade genom fingren ned i lådan. Så upplyftade hon