som en annan dödlig menniska, hvadan han vände 1yggen åt sällskapet, och tycktes ha särdeles mycket at bestyra med att barkla sig och putea sina glasögon. hvarvid han då och då blåste till genom näsan på eti sätt, som väl kunnat väcka misstankar, i all någon varit i tillfälle att göra sina observationer på honom. Hur kom ni att säga att ni hade en god husbonde?; ropade han hästigt, i det han ganska beslutsamt sväljde någonting som kullrade i hans strupe och hastigt vände sig till qvinnan. Emedan han var en god husbonde — det kommer jag alltid att säga om honom; och äfven min matmor var god, men de visste sig ingen råd. De hade skuidef, och det var på något sätt, jag kan ej säga huru, som en karl hade fått makt öfver dem, och de måste göra som han ville. Jag lyssnade och hörde honom säga för missis att han ej visste sig någon råd, och att pappern redan voro underekrifna: och det var då som jag tog honom och lemnade hus och hem och rymde. Jag visste ändå att jag ej skulle kunna lefva om de togo honom ifrån mig; ty, ser herrn, det här barnet är allt hvad jag eger och har., ,Har ni ej någon man? Jo visst, men han tillhör en annan mMasser, Hang masser är grufligt hård, och. vill ej tillåta honom ait helsa på mig; och han har blifvit allt svårare och syårare emot oss, och han botar att sälja honom ned åt södern; jag får väl aldrig se honom merla Den lugna ton i hvilken qvinnan sade dessa sista ord skulle kunnat förleda en ytlig aktgifvare att tro det hon rar alldeles känslolös; men det lög ett stilla och lugnt ljup af qval i hennes mörka öga, som vittnade om nåsonting helt annat. . . Och hvart tänker ni nu bege er, stackars manniska? ade fru Bird. (Forts.)