Aftonbladet – 6 november 1852, sida 2

krifvit en treakts-komedi, Hin Ondes gåfvan. Vi ha redan från fratiskan haft sHin Ondes nemoirer, och åtskilligt i samma genre, hvajan uppränningen till det här ifrågavarande; svenska stycket ej företer något särdeles hytt. Författaren synes emedlertid ha saknat den yndighet i uppfinning och intrigliggning, som utmärkt de franska komedierna i samma väg, och isynnerhet har han ej förmått åf sin demon gifva någon hållning och konseqvens. Författaren synes ej ha varit rätt enig med sig sjelf om han velat skrifva ett gagospel, der han verkligen låter en varelse ur andeverlden uppträda, eller rätt och slätt en komedi, i hvilken en förslagen person gör sig till godo besittningen af några hemligheter och med dem på sin omgifning skaffar sig ett inflytande, zom kan synas denna något öfvernaturligt. Slutscenen upplyser visserligen åskådaren om rätta sammanhanget, men reder ej det myckna oklara, som förut passerat. Denna inkonseqvens och obestämdhet i teckningen af den hufvudperson, kring hvilken nandlingen vänder sig, samt åtskilliga mindre dramatiska scener, såsom t. ex. den alltför långa faderliga förmaning, som den gamle öfverste Stormgranat (hr Zorslow) i första akten ger sina tvenne döttrar Emma och Augusta (m:llerna Helfrid och Walborg Torslow), är hvad man hufvudsakligen måste anmärka mot Hin Ondes gåfvas. Nyssnämnde förmaning har till sin form väl mycket tycke af romandialog och synes här gerna kunna utan afsaknad vara borta, synnerligen som de älskvärda döttrarna straxt derefter genom sitt handlingssätt visa att, såsom tyvärr ofta är fallet, pappas kloka råd gått in genom det ena örat och ut genom det andra. Deremot synes författaren ega förmåga att con amore teckna qvinnokarakterer, med all deras skittande blandning af naturlig godhet, naturlig svaghet, nyckfullhet och känslighet för de yttre omständigheternas inflytande. Med synaerlig förkärlek har han utarbetat Emmas roll och det sätt hvarpå han genomfört denna karakter bär vittaoe om icke obetydlig både taient och skarpsinne. Författaren sekunderas här också på ett särdeles utmärkt sätt af m:l: Helfrid Torslows goda och förtjenstfulla spel. som lemnar ingenting öfrigt att önska af nawursanning och finess. Dessa förtjenster vunno ifven publikens erkännande och man kan sägs att stycket i allmänhet rönte ett ganska god: mottagande. Författaren låter derjemte sir Hin Onde (hr Swariz) fälla några på de närvarande politiska förhållanderna i Europa hänsyftande yttringar, hvilka ganska riktigt senrerades, framkallade mycken munterhet oct renderade hr Swartz en inropning vid pjesen: slut. Såsom etterpjes gafsi går Riddar Blåskägg. komedi i 1 akt, af Bayard; fri öfversättmag. Detta stycke har redan ett par veckor ståt: vå Mindre teaterns repertoir och ständigt vunait ett förtjent bifall. En svartsjuk man, h Manneville (hr Torslow), som dödat ett hel eller halft dussin, vi minnas ej rätt hvilket dera, af sin hustrus tillbedjare, ett tillstängd rum som döljer hans hemligheter o. 8. Vv lerana alla nödiga accessoirer för framställan det af den gamle sagobussen i ny upplaga De många mördade älskarne och deras skug gor till trots är stycket dock en komedi, oci en ganska munter komedi, och icke någo: tragedi, som man kunde ha anledning förmoda Huru härmed hänger tillsammans vilja vi e vara nog indiscreta att förråda för läsaren som måhända skulle vara sinnad att på or och ställe taga reda derpå. Den icke mins coande episoden är att den barske Blåskögg som så skarpt håller efter hvar och en son vågar kasta en blick på hans stackars hustru i sin egen lilla beskedliga neveu, Leon (m:l IHelfrid Torslow), sjelf hos henne introducera Iden varmaste tillbedjaren, som på ett särde Iles utmärkt sätt gör sin lärospån i Amo: Ttjenst. Det i sig sjelf goda och lifliga styc Iket förhöjdes väsentligen genom hr Tors iows och m:ll Helfrid Torslows förträffliga spe