Aftonbladet – 6 november 1852, sida 1

fannit sig bättre. ;. Bland ett fritt folks rättigheter är, som man I vet, sjelfoeskattningsrätten en af de väsentjligaste och denna rätighet har, enligt gruns jderna för vår samhällsordning, från äldre tii der tillhört svenska folket. Så snart några anspråk framställas på liberala reformer i vårt samhällsskick, bemötas dessa anspråk, såsom vi också nyligen sett ske i en landslortstidning, vanligtvis med förklarandet, att de äro öfverdrifoa och orimliga, emedan nationen redan eger alla de hufvudsakhga rättigheter som grundlägga ett fritt samhälle, och dervid uppräknas till. en början sjelfbeskattningsrätten. . Man får då alltid höra yttras: landet beskattar sig sjelf; folket pålägger sjelf sina skatter; svenska folket kan trygga sig vid sin urgamla rätt att sig sjelf beskatta. Om .man emellertid litet närmare undersöker huru det i sjelfva verket förhåller sig med vår beprisade sjelfbeskattningsrätt, så lärer man icke kunna undgå att inse, att densamma befinner sig i ett högst begränsadt. och mycket försvagadt tillstånd... Väl heter det i 57 regeringsformen: Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta, utöfvas af riksens ständer allena vid allmän riksdag,; men härvid förekommer, dels att regeringen genom en orimlig tolkning af grundlagen tillvällat sig rätt att deltaga i afgörandet om statens så kallade ordinarie inkomster, så att t. ex. representationen icke skulle utan regeringens bifall kunna göra den minsta förändring i grundskatterna, och dels attrikets ständer icke representera svenska folket, emedan adelsoch prestestånden, som icke äro valda af folket utan blott: företräda ett par högst fåtaliga samhällskorporationer, likväl innehafva icke mindre än halfva representationens talan, och således utöfva ett afgörande inflytande på beskattningsbesluten, desto heldre som dessa två stånd alltid veta att bättre hålla tillsammans än de två andra, som äro valda af folket. Men utom det att således fullt hälften af folkets talan och beslutande rätt i afseende på beskattningen. innehafvas af ett par gynnade samhällsklasser, som derigenom äro de som i sjelfva verket utöfva svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta, så är äfven förhållandet, enligt hvad nogsamt är bekant, att dessa samhällsklasser, af hvilka den ena uteslutande och den andra till största delen består af statens löntagande :tjenstemän, i beskattningsfrågorna hafva helt och hållet stridiga intressen mot I folket och derjemte äro beroende af. regeringen, som har befordringsväsendet och säledes representanternes ekonomiska lycka i sitt våld. Ett likartadt förhållande ioträffar till en del inom borgareståndet, så länge åtskilliga borgmästare väljas af sina respektiva städer, i hufvudsakligt syftemål att vid riksdagarne kunna förskaffa sig utsigter till vidare befordran, hvarvid dock bör erinras att erfarenheten äfven visat att det finnes sjelfständiga borgmästarerepresentanter, som icke äro domsagekandidater. på Dertill kommer att åtskilliga tiondeafgifter, som dock icke äro annat än allmänna pålagor eller skatter, icke det ringaste bero af folkets beskattningsrätt utan deremot af preIsterskapets privilegier. Man kan derföre på goda skäl påstå, att det står högst illa till med den beprisade sjelfbeskattningsrätten. Den finnes till en del på papperet, men icke i verkligheten. Genom sitt inflytande på de privilegierade stånden är det regeringen mera än folket som afgör beskattningsfrågorna, och dessa stånd, såsom varande löntagare, hafva i allmänbet sjelfva ett starkt intresse i att öka anslagen och beskattningarne. Väl händer det stundom, att två stånd stanna emot två och att den förseglade sedeln i ett förstärkt utskott ger utslaget i beskattningsfrågorna mellan den mening som försvaras af de utaf folket valda riksdagsmän och de af regeringen beroende, och vid dylika tillfällen är det en möjlighet att de förra kunnå segra; men sådant är en lyckträff, beror af en slump och innefattar icke det ringaste bevis för den äsigten, att folket beskattar sig sjelft. En stor del af nationen och deribland många af dem, som lemna högst betydliga bidrag till skattebördorna, äro dessutom beröfvade all representationsrätt och allt deltagande i beskattningsrätten. De få således nöja sig med att betala de skattebelopp, som bestämmas af de utaf styrelsen beroende privilegierade stånden, eller i bästa fall af lotteriet med den förseglade sedeln.