Aftonbladet – 4 november 1852, sida 2

Om vi kunde. hitta på en qvinfolksafvel som ej frågte fter sina ungars, sade Marks, besitta mig om icke det skulle vara numro ett af alla moderna uppfinningar jag vört talas om. Marks beledsagade detta infall med ett nställsamt grin. . Ja det är visst och santv, sade Haley, jag har aldrig cunnat begripa6 ungarna gör dem ett satans besvär; en kulle tycka att de borde vara glada att bliaf med dem; men ingalunda! Och ju mer vedermöda de ha af en unge, och ju uslare kräk det är, desto galnare äro de efter honom. ,Det är sant hr Haley, sade Marks — avar så god och langa mig hit litet vatten. Ja herre, ni talar som en prest, och jag skall just löna sögnen. Jag köpte en jänta en gång på den tiden jag höll på med yrket, — det var dun: derdon till qvinna — eu rasande pigger en — och hor hade en uoge som var eländigt krasslig och klen, har var puckelryggig eller något sådant der, och jag sålder 8t en karl som tyckte han gjorde ett kap efter han fick honom för en spottstyfver; — tänkte icke fn på at jäntan skulle bry sig om det der; jo vänta mig, det blej andra bullar. Jag tror, förb-a mig, att hon tyckte me: om ungen bara för det han var sjuk och lytt och gjorde henne besvär; och hon lät ej säga sig — skrek och väsnades, gjorde hon, och anfäktade sig som om hon mi stat allt i verlden. Man kan bli kollrig när man tänke på sådana sakramenskade dumheter. Gud nåde osg hvac de der qvinfolken äro fulla med upptågl, ? Sak samma hände mig., sade Haley. I fjol gom ras, der nere vid Röda elfven, prackade de på mig er jänta med en unge som såg skeplig nog ut, och had ögon klara som edra, herre; men vid närmare påseend — hast du mir gesehn — så var ungen blind! Ja son jeg säger, stenblind, herre. Nå, kan ni förstå, jag tänkt helt oskyldigt det var väl det bästa att göra sig af mer odågan, och sålden för en ankare konjak; men när mai nu skulle ta honom från modren, så var hon som e tiger. Nu passerade Cat der innan vi brutit upp, och ja hade ej kedjat inonp nin drift, och så gick hon nu olyck ligtvis fri och lvdig. Och så flög hon upp på en bom ullsbal, alldeles som om katta, rycker till. sig. jen kni Ifrån en af matrosrrun, och, jag lofvar er, höll litet hva 2