ligaste träff i verlden. Jag är i en fanders klämma och du måste hjelpa mig: derur. . ,Uff! äh! kunde just tro det! grymtade hans artiga vän. nDet kan en ge sig dje—n på när du visar fägnad att :se en, att man skall nyttjas till någonting. Nå hvad är det nu?? : : sDu har med dig en vän här?, sade Haley, i det han kastade en forskande blick på Marks; en kompanjon: kanske ? Ja, så har jag. Det här, Marks, är den der karler som jag var ihop med i Natchez., ,Skall för mig vara en fögnad att göra hans bekant skap, sade Marks och räckte fram sin hand, snarlik er korpklos sHerr Haley, förmodar jag? ;Densamme, sir,, sade Haley. Och nu, go herrar, efter vi träffat så lyckligen tillsammans, så hoppas jag att jag för bjuda er på en tår der inne i salen. Hör på krögares, sade han åt mannen vid disken, skaffa oss ir kokhett vatten och socker, och cigarrer, och konfonium sen, så att det förslår, du förstår, så skola vi laga Oss nögra sängfösare. ; Vi se nu ljusen tända, brasan med tillbjelp af myc: ket pustande och blåsande kommen i ful! liflighet, och våra tre hedersmän sittande kring ett bord, väl försed med de nyss uppräknade muntrationsmedlen, — Haley började en patetisk beskrifning på sina ut ständna vederraödor. ZLoker sperrade upp munnen oc jyssnade på honom med en arg och sur uppmärksam Het. Merks, som ifrigt och med mycket fjesk och Pe tillagade en toddy åt-sig efter sin egen :smak, tittad upp då och då från sitt göromål, och, i det han me gin skarpa nösa och haka kom nästan alldeles inpå Ha lys ansigte, 1;esnade med den mest spända uppmärk samhet till Haleys berättelse. Slutet derpå tycktes ro 2 obeskritligt, ty han skakade sina axlar och sido tizunde, och slickade sina tunna läppar med en min a stor förnöjelse. . å Och på det viset har ni blifvit hyggligt uppskörtad jag lofvarls eade hang shi, hi, hi! Det var en rasand nätt historiats ; xEu0 sådan ; händelse är en olycka för hela skrået de Haley sorgset. 1