Aftonbladet – 4 november 1852, sida 1

deras gälla skrattsalvor hördes snart allt svagare och svagare återförda af vinden. ÄTTONDE KAPITLET. Tre hedersmän: Det var just i skymningen som Elisa verkstölde sin förtviflade flykt öfver elfven. Den gråa nattdimman, som sakta uppsteg från floden, kringsvepte henne då hon försvann på höjden af elfbrinken, och den brusande floden med sina knakande ismassor reste ett oöfverstigligt bröstvärn mellan henne och hennes förföljare. Haley återvände fördenskull långsamt och misslynt till det lilla värdshuset, för att närmare öfverlägga hvad som vidare var att göra. Gumman släppte honom in i en liten källarsal, hvars prydnader utgjordes af en getbårsmatta på golfvet, ett bord betäckt med en skinande svart vaxduk, nägra rankiga, högryggiga trästolar, åtskilliga små brokigt målade gipspjeser på kanten af en spisel, i hvilken en temligen sur brasa pyrde och rykte; framför spiseln stod en gammal obeqväm träbänk, lång och smal, på hvilken Haley slog sig ned för att filosofera öfver vanskligheten af detta lifvets förhoppningar. -— Hvad rackarn skulle jag ge mig i färd med den der killa kycklingen för? sade han för sig sjelf; shar nu blifvit dragen vid näbben som en talgoxe, det är hela vinsten dety; och på sådant sätt lättade Haley sitt hjerta medelst uppläsandet af-en lång litania af förbannelser öfver sig sjelf, hvilka, ehuru rättmätiga och rigtiga de i sig sjelfva torde varit, vi likväl, af aktning för läsarens finkänsla, finna för godt att utesluta. Hans uppmärksamhet väcktes plötsligen af en vedervärdig karlröst, som tycktes komma från någon som höll på att stiga af hästen utanför dörren. Han skyndade till fönstret, Nå så: för tunnor tusan d—r! om inte detta är hvad jag hört folket kalla en Försynens skickelse , sade Haley. Jag tror förba mig att det är Tom Loker., Haley skyndade: ut -i-krogrummet. Vid disken i ett hörn af rummet stod-en brunlett, muskulös man, fulla tretton qvarter lång; och tjock i proportion. Han var