2 ver Oo Gustaf II:s familjeförhållanden. (Ur Minnen ur Sveriges nyare historia.) (Forts. från N:o 254.) Det intryck, som den unga prinsessan gjorde på sin höge fästman, synes detta oaktadt i början hafva varit ganska fördelaktigt. Han säger t. ex.iettbref ill en af sina förtrogna, kort efter deras första sammanträffande i Helsiogborg: Hon ser bra ut, utan ait vara vacker, är mycket väl växt, presenterar sig med värdighet, är nägot män om sin rang, men högst blyg, och mer än som passar ett fruntimmer af stånd. Hon är sjelfva godheten, stilla och mild, och, att döma af hennes bref, saknar hon ej qvickbet, ehuru henne. ytterliga blyghet hindrar henne att visa det i konversationen. Med ett ord, jag försäkrar er, att jag i henne tror mig ha fått en hustru, som passar mig. Hon har skönhet nog att vara behaglig, ej nog att förvrida hufvudet på mig; hon har tillräckligt förständ att ej bära sig dumt ät och ljufbet nog i karakteren att ej vilja tillvälla sig ett välde öfver mig, hvarom jag är oändeligen srartsjuk. Men ack! aila dessa skimrande förhoppningar och utsigter till en framtida lycka och trefnad — skulle alltför snart gå i qvaf. Dessa höga makars böjelser och lynnen : voro, såsom vi antydt, på intet sätt passande för hvarandra. Gustafs yrhet och sprittande qviekhet bredvid Sofia Magdalenas trumpenhet och öfverdrifna modesti, var i sanning som eld och vatten; nägon äktenskaplig lycka kunde deraf ej gerna uppväxa., Lägg härtill drottningens egenskap att härstamma från det danska hus, som i Gustafs ögon var så förhatligt, och man skall begripa, hvarföre deras äktenskap ej gerna kunde annat än blifva högst olyckligt. Ställd emellan Lovisa Ulrikas förakt och sin gemåls köld, blef Sofia Magdalena den minst lyckliga af furstinnor. Atthon detta oaktadt likväl en kort tid i begynnelsen af deras äktenskap lefvat med sin gemäl säsom en maka egnar och anstär, anse vi oss kunna försäkra; men man tror sig derjemte veta, att de erfarenheter, som härunder gjordes, ej voro bland dem som minst bidrogo att öka afständet dem emellan. Det gick härvid, som det i dylika förhållanden icke sällan plägar gå. Den obehagliga olikstämmighet och köld, som i umgänget mellan konungen och drottningen alltmer och mer intogo den första koustlade och tillgjorda uppbrusningens rum, vände den förres uppmärksamhet snart ät andra håll. Han gjorde grefvinnan Ribbing, född Löwen, de mest förföriska anbud, dem hon dock ansäg sig ej annorlunda kunna besvara, än med den värdighet, som anstod bäde henne sjelf och konungen. Hon kunde väl ej neka, att hon fann sig i högsta grad smickrad af en godhet, hvarför hon hade råkat att blifva ett så ovärdigt föremäl, och ville ej svara för, hvad i en framtid skulle kunna inträffa, men ... hon ville hfarken göra drottningen eller andra olyckliga. Mera framgång rönte vär konungslige Celadon hos ett annat svenskt fruntimmer af hög börd. Under loppet af hela äret 1768 förde han med denna dame en brefvexling af det varmaste innehäll, och allt tillkännager, att han till henne burit en den mest brinnande kärlek. Den blef i allo besvarad, hvaröfyer vi finna konungen alldeles utom sig af glädje, säsom man kan se af följande utdrag ur hans bref: Förlät detta ord, det har undsluppit mig, — säger han, — ja, ni är min herrskarinna, ni är mitt hjertas, mina böjelsers och hela min varelsesherrskarinna, och den mest förtjusande bland qvinnor. Döm om min förtviflan och min sorg, att ej äga er i ett ögonblick, då min helsas äterställande, aflägsnandet af obeqväma ögon och lätta och inbjudande tillfällen att se hvarandra skulle skänka mig en lycka, som ingen: annan förmått skänka, och allraminst min egen gemäln. Men denna lycka blef kort. Det var omöjligt att för hofvet länge dölja densamma, hvarföre konungen fann nödigt att i tid göra en uppoffring, hvilken allt tillkännager, att den varit särdeles påkostande. Förhållandet mellan Gustaf och Sofia Magdalena förblef emellertid ständigt detsamma. De lefde på den mest främmande fot med hvarandra. Det var naturligt, att konungens förhoppningar att genom henne se sin ätt fortplantad på Sveriges tron skulle i följd häraf alltmer försvinna, under det man ä andra sidan lätt torde finna, huru han kunde komma på den tanken att i andra grenar af sin familj söka att få denna i en monarki så vigtiga angelägenhet uppgjord. Hertig Carls sjuklighet och förkärlek för Mössorna, den han från barndomen insupit, gjorde att konungen till en början vände sina förhoppningar i detta afseende på sin yngre broder, den älskvärde prins Fredrik Adolf. Flera giftermälsförslag mellan honom och ätskilliga prinsessor voro i detta ändamäl ä bane. Emellertid hade hertig Carl, till helsan äterställd, och äfven till sina tänkesätt, enligt konungens äsigt, till sin fördel helt och hället förändrad, äterkommit från den resa han om sommaren är 1770 hade gjort ESRI BOET SKOTER SU GSE DR 0 NESS FISEN IMORRN