Aftonbladet – 3 november 1852, sida 1

A. G. Söderbergs, N:o 13 vid Storgatan; i H. Krooks, E — efter svettningens upphörande förnyad, fortfor under första hälften af natten. På eftermidnatten inträdde oron åter, men lugnades efter utbrottet af en likartad svettning af kortare varaktighet och sedan en lindrig näsblod visat sig. Vid uppvaknändet på morgonen befinner H. M:t sig visserligen matt, men i öfrigt i ett tillstånd, som är mera tillfredsställande än de nästföregående morgnarne. Sjukdomen kan emellertid ännu icke anses vara fullständigt bruten. Stockholm den 3 November 1852. Er. af Edholm. P. O. Liljevalch. P. H. Malmsten. J. D. Grill. Bulletinen för i dag om H, K. H. Prinsessan Eugenies helsotillstånd är af detta innebåll: H,; K. H. Prinsessan Eugenie har haft en någorlunda lugn natt, ehuru sömnen varit obetydlig. Den gula hudfärgen är något minskad; symptomerna af lefverlidandet i öfrigt oförändrade; mattheten betydlig. Stockholm den 3 November 1852. Er. af Edholm. P. O. Liljevalch. P. H. Malmsten. G. Böttiger. — Med anledning af den nästlidne måndag i denna tidning omnämnda berättelse, att sednaste poster från Petersburg skulle medfört underrättelse, att H. K. H. Hertigens af Leuchtenberg helsotillstånd, som en tid varit mindre godt, nu skulle vara ganska. oroande, har den officiella tidningen i går meddelat, att ehuru H. K. H:s he!sa verkligen är mindre god, ha likväl de sednast ankomna underrättelserna icke gifvit anledning till särskild eller förökad oro i detta afseende. ER SEA — Såsom en hufvudorsak, hvarföre industriella företag icke för 200 år sedan kunde i vårt land vinna någon betydlig framgång, har den engelske diplomat, af hvars då afgifna depescher vi, efter erhållna afskrifter från engelska arkiver, meddelat några utdrag, autört att svenskarne icke uppmuntrades till sådana företag, ty så fort de få, det minsta utseende af att lyckas, betungas de med så dryga pålagor, att de omöjligt kunna beståx. ; Att detta yttrande för sin tid var grundadt är bekant, och Sveriges fordna regenter, äfven de bättre, betraktade industrien mindre såsom ett fält att förbättra folkets välstånd, än såsom en ny inkomstkälla för statsverket. Om den eller den näringsgrenen skulle bringas i gång, var man i Hämta rummet färdig att beräkna huru stor afkastning skattkammaren deraf skulle kunna hemta, och denna böjelse att, så att säga, klippa fåret till och med innan ullen var utvuxen, utgör ett framstående drag hos landets fordna administration. Med den engelske författaren måste man instämma deri, att en sädan böjelse att taga skatt varit högst förderflig för all högre utveckling af vära näringsgrenar; men det är ej nog att så varit förhållandet, detsamma har äfven fortgått till sednare tider. Om vi vända oss. till en af landets mest uppmuntrade näringsgrenar, bergshandteringen, hvilken helt och hället beror deraf, att den utländska marknader kan täfla med främmande tillverkningar, finner man, att om än staten. fordom med orimliga privilegier stundom jå andras bekostnad gynnat bruksrörelsen, 8å har staten också ständigt å exa annan sida varit betänkt på att förskaffa sig stora skatter från samma rörelse. Att med ena handen uppmuntra genom privilegier och undantagsförmåner och deremot med den andra nedtfycka genom beskattningar och hvärjehanda inskränkningar har utgjort sjelfva grundtanken i systemet, hvilket öljaktligen blifvit mycket inveckladt. Så har jerntillverkningen blifvit belagd med dryg beskattning samt bland annat pålagd tionde, och då på sednare tider fråga uppstått att, till förbättrande afjernhandteringens ställ.. ning, minska en så föga tidsenlig skatt som tionden, har man genast åter varit betänkt på att kunna upphöja denna tionde till sitt gamla goda belopp. . Tionde-tackjernet, som år 1844 utgjorde omkring 16,000 skeppund, men i anseende till de mindre goda jernkonjunkturerna från år 18435 nedsattes till halfva beloppet, blef derefter från och med 1849 åter uppsatt med en fjerdedel eller till trefjerdedelar af sin förra beräkning, och vid sista riksdag tänkte man ånyo på att denna tiondeafgift skulle till fulla beloppet utgå. Då man nu erkänt, att konjunkturen för vår jerntillverkning det ena året varit så dålig, att den borde föranleda nedsättnin i jernfionden, är det väl då skäl att straxt derpå så snart utsigterna visat någon förbättring, åter framkomma med anspråk på den gamla tionden, oaktadt man ganska väl kan inse, ätt konkurrensen på verldsmarknaden fordrar att man här hemma betungar tillverkningen så litet som möjligt? Påminner ej detta om vår gamla benägenhet att genom dryga pålagor hämma våra näringsgrenar? Sjelfva ombytligheten i en sådan afgift som en tionde är ett ekonomiskt misstag, ty det skapar stor osäkerhet i alla beräkningar. En RTR ——— 2 Pas al NA VT a gt RR AR AR