Aftonbladet – 2 november 1852, sida 1

bade endast den der lilla tiden mellan klockar tolf öch morgonstunden att komma undan på — huru fort skulle dit; kunna gå? Huru många fjerdingsvög skulle du kunna tillryggalägga med din älskling vid barmen — det lilla sömniga. hufvudet på din skuldra — de små veka armarna trofast lindade kring din hals? Ty gossen sof. I början höll honom ovanligheten och bråket vaken; men hans moder var så ifrig att aflägsna allt som kunde störa honom, försäkrade honom: så ofta att bara han hölle sig tyst, så skulle hon nog rädda honom, att han slutligen lade armarna:helt-lugnpt kring hennes hals och endast frågade, när ögonen börade falla ihop: Mamma, inte behöfver jag hålla mig vaken, säg? Nej min söta gosse, sof du om du är trött.x s Men, mamma, om jag nu somnar, inte låter du honom taga mig?n . ) Nej, så sant mig Gud hjelpels sade modren med en blekare kind och en starkare eld i sina stora svarta ögon. Är det säkert, det, mamma? Ja, det är säkert!s sade modren med en röst hvervid hon sjelf studsade; ty den tycktes henne komma från en ande inom henne, som ej var en del af hennes eget jag;:och gossen sänkte sitt trötta hufvud på hennes skuldray och sof snart godt. Hvad känseln af dessa varma ars mar, af den ljufva andedrägten mot hennes hals, gaf för en eld och liflighet åt hennes rörelser! Hon tyckte sig känna en elektrisk ström af kraft meddela sig henne från hvarje rörelse af det sofvande, förtröstande barnet. Hvad den är sublim denna andens makt öfver kroppen, som för en tid kan förläna muskler och nerver jättekraft, och spänna senor som fjäderstål, så att den svaga blifver så Godsets gränser, skogsdungen, hagen, skymtade henne lrömlikt förbi allt tom fon förtskrode och-hon giokiochp: gick, lemnande bakom :sig det ena bekanta föremålet efter let andra, utan rast, utan ro, till dess den gryende morsonen fann henne Jångt aflägsnad från hvarje bekant fö-: :emål på den stora landsvägen. Hon hade ofta varit med sin matmor på besök hos