Aftonbladet – 1 november 1852, sida 3

fast i sin hand, att han ej medgaf någon dödlig att röra intrång i hans dyrt tillkämpade rättigheter. Et följd häraf var, att förbällandet mellan mor och son från denna stund blef nästan blott en enda läng, sällan afbruten kedja af ömsesidiga förödmjukelser och lidanden, hvaraf begges deras lefnadsbanor förbittrades. Och hvem ser ej, att slutet på tragedien blef fullkomligt värdigt denna obyggliga början? ... Modren nedsieg som sin sons förbannerska i grafven, under det han — — föll för en mördarkula, midt under sina tjusande nöjen och mest svindlande planer. Lovisa Ulrika sörjde bjertligt sin gemåls bortgteg För att skingra sorgen, hade hon om hösten är 1771 företagit en resa till Beriin, i sällskap med det mes! älskade af sina barn, hennes enda dotter, den unga och sköna prinsessan Sofia Albertina. Efter knappt ett ärs frånvaro ätervände hon, säsom vi sett, just under det hela landet ännu som allra lifligast genljöd af glädjesänger öfver revolutionen. Eakedrottningen deltog lifligt i den allmänna glädjen. Emellertid dröjde det ej, förrän anledningar inträffade, som bidrogo att äteruppväcka den gamla schismen; atständet mellan mor och son blef allt större. Lovisa Ulrika drog sig jemte prinsessan tillbaka till Fredrikshof, der hon tillbragte vintrarne; hvaremot hon:tillbragte somrarne på det romantiska Svartsjö. Sällan sög hor le båda andra hofven, konungens och hertig Carls, och inträffade det någon gäng, så visade sig benne: ynae i högsta grad retligt, isynnerhet mot konungen. Sä t. ex. dä denne en gäng kom till henne, förande ned sig en tambursöm, på hvilken ban tänkte arbe a, visade hon sig ganska uppbragt och frägade, om let var en af Carl XII:s efterträdare, som ätföljdes sf en dylik attiralj. Hon kunde aldrig glömma den na lilla händelse. Å sin sida led Gustaf otroligt af modrens ständigs rakasserier och upptäg; men — regera, det tillät här aenne aldrig. På detta sätt gingo sakerna tills äre: 1775, som bar i sitt sköte så mänga följdrika tilldragelser inom den kungliga familjen, äfren medförde ett slags försoning mellan mor och son. En frejdad historieskrifvare, Geijer, har sagt, at! ,Gustaf III var ena man af förskämda och lastbar: seder. Efter hemliga utsväfningar i ungdomen, had: van i mannaäldern blifrit förd till onaturliga böjel ser, hvilka den materialistiska moral, som han hylla le, och den s. k. fördomsfribhet, som i grunden gick at på att för de stora på jorden..en annan sedolära sällde, än för hopen, lärt bonom att ursäktar). Här var den hemliga grunden till modrens veder vilja och till det olyckliga förhällandet mellan koaun sen och hans gemäl, den i flere afseenden väl utru stade, men för en man af Gustafs skaplynne nästa i alla afseetden otjenliga danska prinsessan Sofia Mag lalena. t Konungen hade sjelf i det längsta varit emot dett: parti, hvilket dessutom äfven högt ogillades af han: föräldrar; men han hade slutligen ansett sig bör: se vika, för önskningar, som man lyckats inbilla hoaom Yara både nationens och för fäderneslandet nytgas för sr or (Forts. följer.) :) Hamilton, medicinalråderna Dablberg och Hedir hafva enstämmigt vitsordat detsamma, likasom Munck i sin ryktbara memoire (se nedanföre). Or man hade rätt att underkänna dessa personers samstämmiga vittnesbörd, så skulle man val kunn jaga hela denna smutsiga tillvitelse mot konunger a, för-en partidikt.. Man skulle i sä fall kanna. sä ga, att den härflutit från hans hätska fiender, så som man känner, att lika svära, om ej värre beskyllningar blifvit diktade och utspridda om andra krönta bufvuden, säsom Fredrik II, Napoleon, den olyckliga Marie Antoinette, m. fl. Men tyvärr lä rer detta ej gå an. Vi veta, å ena sidan, alltför väl hvad man är skyldig historiens värdighet; mer ä andra sidan har efterverlden en oförtydbar rät! att känna sanningen, hvarförutan den historiska konsten skulle nedsjunka till ett ändamälslöst fras makeri. Dessa fordringar på värdighet och sanling hos historieskrifvaren tro vi oss vid detta till fälle bäst bafva uppfyllt, då vi inskränkt oss at anföra ett bestyrkt faktum, men för resten försmätt att dervid ingå i nägon vidare undersökning Md detaljeripg, hvilket vi gerna öfverlemna ät endra.