Aftonbladet – 30 oktober 1852, sida 2

Den estetiska bildningen i Sverige. Vi rekommendera till våra läsares behjertande följande träffande betraktelse öfver den allmänna bildningen i Sverige, med hvilken biskop Agardh afslutar första häftet af sitt nya statistiska arbete: Sedan den för-kristna sängen hade tystnat, blef under följande mänga ärhundraden all skön konst okänd i Norden. Mälarekonsten, skaldekonsten, musiken lefde redan tidigt upp uti Italien, Spanien, Eo-land, Frankrike och Nederland, samt hade der sina särskilda blomstrande tidehvarf. Men i Sverige uppstod ingen konst, ingen vitterhet säsom bildning, förrän med Gustaf III 1). Iogen Rafael, ingen Dante eller Petrarca, ipgen Shakespeare eller Milton, ingen Calderon eller Cervantes, ingen Corneille eller Racine, ingen Holberg uppstod i Sverige, icke ens nägon som försökte att likna eller efterhärma dessa odödliga snillen 2). De enda mälare, som utmärkte sig i Sverige under 17:de ärhundradet, Ehrenstrahl och Lembke, voro bäda tyskar: on Likväl kunde aa ve aj sig i makt d Frankrike, England, mien en; hvarof xdiuur? ögla var den klassiska litteraturen den tiden obekant i Sverige; den var snarare ännu mera hyllad och odlat än nu för oogs r. lade rg d bildpingen mr, Hvar. öre utvecklade sig. derutur, såsom i andra änder, hvarken skön konst eller vitterhet? I ke heller sak. nades poetiska. ämnen, eller ämnen för konsten i Sverige under ett tidehvarf, som var så rikt på ära och storhet. Hvarföre hänfördes ej nägot Nordiskt snilie att besjunga svenskarnes odödliga bedrifter? Detta fenomen är svärt att förklara, om ej ifrän en yttre tryckning, tryckningen af ett hierarkiskt välde, som styrde hela uppfostringsväsendet, och utan begrepp om vetenskap ordnade alla vära läroverk. All konst är nationell, och man ansäg i Sverige den tiden Roms språk ooh Roms litteratur för det högsta möjliga af all bildning, samt teologien för den enda vetenskapen, eller åtminstone den som företrädesvis förtjente att odlas. Det är märkvärdigt att vetenskapligt sträfvande ofta har ätföljt konstens högre stigande, och att dä konsten icke varit samtidig med ett sädant sträfvande, har den antingen icke kunnat höja sig till odödliga verk, eller åtminstone icke bibehälla sig på en högre ståndpunkt, utan vanligtvis sjunkit ned till de lättare och de mera underordnade slagen af konst och vitterhet. Gustef III, som satte föga värde på vetenskap, fana den likväl redan före sig. Han var framför ailt fosterländskt sinnad och sjelf ett snille. Han faun sitt folk utan skön konst, utan vitterhet, utan skaldekonst, utan vältalighet. Han föresatte sig att pänyttföda 1) Alla de, som under den föregående tiden skrefvo vers, med undantag af Stjernbjelm, förtjena knappast namn af skalder, då de jemnföras med de ryktbara skalderna i andra länder. 2) Ett märkvärdigt undantag var Stjernbjelm; men han var tillika stor vetenskapsman, en af de få Sverige ägt före det 18:de ärhundradet. Vid engelska vetenskapsakademiens stiftelse var han den ende svensk som deraf blef ledamot. Han ansägs på sin tid än för trollkarl, än för gudlös; och den blifvande biskop, som höll hans liktal, hade ej annan ursäkt för hans gudlöshet, än att han ängrat sig. Han lefde fattig. Ingen vet bestämdt hvilken dag han dog. Han begrofs först två är efter sin död, och dä Sänga kyrka, der han hvilado, sedermera reparerades, plundrades hans graf och hans stoft utkastades ur sitt hvilorum. Så högt stod den presteas bildning, som dä förestod Sänga pastorat, beläget i grannskapet af Stockholm.