Aftonbladet – 30 oktober 1852, sida 2

pass af masser att färdas obehindradt öfverallt. Se så, friskt upp! Jag skall strax ha din rensel i ordning. Tom reste långsamt sitt hufvud, såg sig sorgset men lugnt omkring, och sade: Nej, nej — jag går ej. Låt Elisa gå — detär hennes rättighet. Inte vill jag vara den som säger: det vore onaturligt för henne att stanna qvar; men du hörde hvad bon sade! Skall nu antingen jag säljas, eller alla de andra på godset — nå väl, må då jag bli såld! Jag hoppas jag skall kunna bära det så godt som någon annann, tillade han, under det någonting liknande en suck konvulsiviskt skakade hans breda, manliga -bröst. Masser bar alltid funnit mig på min post — så skall han ännu. Jag har aldrig svikit något förtroende, aldrig brukat mitt pass alt komma fram på smygvägar; ämnar ej heller nånsin så göra. Bättre att jag går allena, än att allt går under klubban. Masser rår icke för det, Chloe; han skall nog taga vård om dig och de stackars — Här kastade han ögonen på den gamla fållbänken, full med små ulliga hufvuden, och hans styrka öfvergaf honom plötsligen, Han lutade sig öfver stolsryggen och betäckte sitt ansigte med sina breda händer. Suckar, tunga, stönande och djupa, skakade stolen, och stora tårar tillrade genom fingrarna ned på golfvet: just sådana tårar, läsare, som du fällde på likkistan der de nedlade din förstfödde; just sådana tärar, läsarinna, som strömmade från dina ögon då du hörde ditt döende barns jemmer. Ty, läsare, han ver en menniska — och annat än en menniska är icke heller du. Och du, qvinna, om också klädd i siden och juveler, så är du dock endast en qvinna; och i detta lifvets svåra bekymmer och djupa qval, är det dock enahanda sorg J kännen! Och nuv, sade Elisa, då hop redan stod i dörren, ;hör nu hvad jag söger. Jag har ej träffat min man sedan i dag eftermiddags, och jag kunde ej då ana hvad som förestod. De ha drifvit honom till det yttersta, och han sade mig i dag att han ämnade rymma. Försök, om möjligt, att ge honom ett ord ifrån mig. Säg honom att jag gifvit mig af, och hvarför jag gifvit mig af och säg honom att jag tänker försöka leta mig fram till Janada, Ni måste helsa honom så bjertligen från mig