Aftonbladet – 30 oktober 1852, sida 1

Jom redan i morgon. Jag ämnar låta sadla åt mig iförsta dagningen och rida min väg. Jag gitter ej se Tom, det är visst; och det vore bäst att också du reste bortåt något häll och toge Elisa med dig. Låt det ske medan bon är borta. : Nej, nej! sade fru Shelby, jag vill i intet hänseende vara någon medbrottsling eller medhjelperska i detta ohyggliga ärende. Jag vill gå och besöka stackars gamla Tom. Gud bjelpe honom i denna nöd! De skola dock se att derag matmor har känsla för dem, har medlidande med dem. Hvad Elisa beträffar, det törs jag ej tänka på. Gud vare oss nådelig! Hvad hafve vi förskyllat, att denna grymma nödvändighet skulle komma öfver oss!, På detta samtal lyssnade en person, hvars närvaro herr och fru Shelby ej kunde drömma om. Vägg om vägg med detta rum var ett stort kontori med en dörr ut åt verandan. Sedan fru Shelby hade afskedat Elisa för natten, hade denna i sin febersjuka och öfverretade sinnesstämning kommit att tänka på detia kontor; der hade hon gömt sig och, med örat tryckt tätt intill dörrspringan, ej förlorat ett enda ord af samtalet. När rösterna slutligen tystnat, uppstod hon och smög sig sakta bort. Blek, skälfvande, med stela drag och boppresgsade läppar, bar hon ej mer någon liknelse af den milda, veka varelse hon förut hade varit. Hon smög sig sakta fram till ingången, stannade ett ögonblick vid sin matmors dörr och lyfte sina händer under stum bön mot himlen, sedan vände hon om och smög sig ia i sin egen kammare. Det var ett litet nätt och snyggt rum, på samma botten som hennes frus... Der var det trefliga solglada fönstret, der hon så ofta sutit sjungande vid sitt Ihandarbete; der en liten hylla med böcker, och åtskilliga lsmå söta saker uppställda bredvid dem, julgäfvor af hennes matmor; der var hennes enkla garderob i ett skåp toch i en dragkista — här var, med ett ord, bennes hem; och ett lyckligt hem hade det på det hela för benne varit. Men der, på sängen, hvilade hennes slumrande gosse; hans långa lockar lågo vårdslöst nedfallna öfver hans oskyldiga ansigte; hans rosiga mun var halföppen, hans små knubbiga hönder lågo slagna öfver täcket, och ett löje hvilade som en solstråle öfver hela bans ansigte.