mycket vackrare skapnad an qvinnorna; de äro i allmänhet af en ordinär kroppsstorlek, med stora och grofva proportioner; hafva ett behagligt väsende och ett elegant sätt att föra sig an, äro uti sina yngre år uppfostrade till språkkunskap, resor och kroppsöfningar passande för denna ålder, samt uti mognare år egnade åt statsoch krigsangelägenheter. Intet är mera vanligt än att höra en svensk ädling tala med lätthet fem eller gex språk, när han återkommer från utlandet. Han blir vanligen utnämnd till assessor uti något af kolleglerna, hvarest han genom mycken flit snart blir hemmastadd med göromålen uti detta verk. Ifrån detta. kollegium flyttas han till ett annat, och sedan han sålunda inom få år har genomgått dem alla, är han väl kunnig uti alla handelns, krigets och statens angelägenheter, till både lands och sjös. De äro till större delen af ett stolt lynne, sättande stort värde på sin börd, familj och slägtförhållanden, stora föraktare af de lägre klasserna, tyckande om att visa sig med en talrik svit, lefvande öfver sina tillgångar, dåliga betalare, längtande efter krig, helst de deraf äro mycket mera i stånd att vinna än förlora, och emedan de städse hysa hoppet att genom detta yrke åter upphjelpa sina sjunkande lefnadsvilkor, hvilka aftaga och förtära sig sjelfva genom fredens lyx. De hafva ingen den minsta aktning för prest-, skrifvareeiler köpmans-yrkena, icke heller skulle de tillåta sina barn att ingå uti något af dem, äfven med de mest fördelaktiga vilkor, utan vilja hellre lefva af en skral måltid, kryddad med höga inbillningar om ädel börd, än uti det rikaste öfverflöd gjordt vämjeligt eller osmakligt genom de läga orh förnedrande medel hvarigenom det blifvit förvärfvadt; ja, till och med sådana prester, skrifvare eller köpmän, som genom sin egen industri hafva samlat sig förmögenhet, hafva knappt kommit i besittning deraf förrän de göra allt för att blifva adelsmän; och när de en gång kommit derhän, blitva de stolta och lata, och bortslösande i fåfänga hvad de med svett och möda förvärfvat, blifva de fattiga adelsmän i stället för rika ofrälse. Och detta torde vara en af orsakerna till fattigdomen bland en del af den lägre adeln. En annan orsak torde härflyta från den ordning som iakttages vid öfvergåendet af föräldrarnes egendomar till barnen. Ty så länge föräldrarne äro i lifvet gifva de sällan hvarken hemgift eller tast egendom till något af sina barn (med undantag af några få bland den högsta adeln); men vid antingen fadrens eller modrens död, går hälften af egendomen till den öfverlefvande maken, och den andra hälften delas lika mellan alla barnen, hvilka vidare vid den nämnda makens död få den återstående hälften äfvenså lika delad sinsemellan. På detta sätt, der många barn finnas, blir en stor egendom sönderstyckad uti mänga små delar, hvilka ytterligare delas uti många mindre delar, då dessa barn sjelfve hafva barn; och dessa adelsmän (hvilka behålla alla hederstitlar som tillhöra deras familj) blifvande sålunda mycket utarmade, råka uti stor fattigdom i allting, utom i högmod och ett tomt prat om deras ädla börd. Deras qvinnor äro jemväl stora till växten, med en tillgjord blygsamhet och en blyghet som gränsar till ohöflighet, af ett trögt, kallt och overksamt lynne, samt så långsamma i sin gäng och i sina rörelser, så feta och tunsa, att de synas vara öfverlastade af sin egen xroppstyngd. De adliga fruntimren anses vara kyska och dygdiga, och kanhända i följd häraf stolta och högdragna; och i sanning uti deras förnäma värdighet och spotska sätt att föra sig an emot underordnade personer likna de så fullkomligt sina män, att adeln i detta land öfverhufvud taget torde icke olämpligt kallas Nordens Spanjorer. De befatta sig icke med några göromål, ej heller med politiska intriger, trifvas väl tillsammans, äro icke särdeles skickliga hushållsfruar, låta andra arbeta för sig, tycka icke om mödor och besvärligheter, och synas lefva uti en viss inbundenhet, som om de blott vore skapade för sina männer och sig sjelfva. Det är visserligen sannt, att på de sednare åren några unga resande, hvilka vid sin återkomst hem ännu nade någon fransk rörlighet qvar i sina leder, hafva förmått sina fruar härstädes att väcka app sina lifsandar, och bjuda till att efterhärma de franska damernas utseende och lifliga raskhet; men oaktadt de försökt sig häratinnan, lyckas de dock så föga uti detta företag, att man lätt förnimmer huru nordens jernkalla orörlighet är städse öfvervägande hos dem, samt att deras oviga kroppar aldrig kunna hinna till den lika mycket uttvingade som eftersträfvade rörligheten; utan mycken svett och möda samt oupphörliga ansträngningar. Hvad deras borgare beträffar, hafva de vanligen en ganska ringa förmögenhet, men göra allt sitt till för att synas rika, hvilket de vilja visa för verlden på två sätt, det ena genom att vara väl klädde, och det andra genom att bygga vackra hus. En främling skulle vänta sig att finna allting motsvarande detta lofvande yttre; men skulle han öfverraska någon af dem vid en mältid, skulle han finna, att borgaren hade stulit från sin mage för att dermed kläda sin rygg, samt att han bättre sörjt för fastheten af sin byggnad än för sin sropps bestånd. Deras vanliga spis är gröt och salt fisk, samt en slags grumlig dryck, hvilken är så tjock och bastant, att den synes vara gjord lika mycket för att tillfredsställa hbungren som att släcka törsten. Orsakerna till deras fattigdom torde vara följande; 1) deras brist på handel; 2) deras oförmåga att väl sköta det lilla som de hafva; 3) deras beständiga handlande på kredit, hvilket de måste göra af brist på kapital; och i samma mån de hörigenom alltid hållas uppe i rörelsen, i samma mån förblifva de alltid fattiga, följd af den höga ränta de hafva att beala; 4) deras fåfänga utgifter vid bröllop, barndop och begrafningar, hvilka äro så ansenliga, att om de ofta inträffa för en välmånde familj, blir densamma deraf mycket utarmad. Och detta är orsaken hvarföre de