Aftonbladet – 26 oktober 1852, sida 2

motståndare, som benäget förklarat den gamla ndalmannafriheten utgöra sjelfva grundvalen för svenska samhällsförfattningen, för att derefter försöka att, som han uttrycker sig, hänga i hop med tig sjelfs, uttalat föjande önskningar., nemligen:: att adeln måtte frånträda sin sjelfskrifna representationsrätt; att presterskapet måtte allmännare bifalla ett förnuftigt, moraliskt och dess tid på landet besparande löningssätt; att kyrkans små furstelöner kunde minskas till förmån för dess ringare arbetande tjenare; lekmän inkomma i skolstyrelser och skolan reformeras enligt samhällets behof och föräldrars förnuftiga fordringar; att riksstånden måtte afsäga sig de onaturliga privilegierna att besluta i alla frågor på särskilda rum, utan sammankomma för att höra hvarandras tankar och gemensamt besluta ; att de mätte finnas villige att icke längre behålla för sig privilegiet af representationsrätt, utan medgifva den för dem, som i det nya samhället sakna den och böra densamma åtnjuta; samt att borgerskapets onaturliga privilegier måtte undergå en billig och högst behöflig granskning,, hvilket väl vill säga detsamma som en önskan att man genom stadsbeskattningskommittten måtte lyckas att qväsa städernas borgerskap. Hufvudsumman af dessa med vissa liberala anstrykningar i somliga delar försedda önskningar är: måtte det Lagerbjelkska representationsförslaget blifva antaget vid nästa riksdag, till ståndsväsendets vidare befästande och underordnande under regeringen och byråkratien, så att till och med den gnista af opposition som nu någon gång förmärkes på riddarhuset kan aflägsnas genom att medelst val utse adelns representanter. Om det väsendtliga innehållet af dessa önskningar hänger i hop med de konservativa och byråkratiska intressena, så öfverensstämmer det dock alldeles icke med den fordna odalmannafriheten och dess grunder; och hvad reformerna inom presteståndet vidkommer, så torde de endast vara uppförda såsom tillhörande de fromma önskningarnes antal. Resultatet är således endast det, att den konservativa tidningen finner vårt under medeltidens förtryck införda ståndsväsen, då det blir behörigen utrustadt med nyare tidens byråkratiska elementer, just utgöra den rätta organiska utvecklingen af den urgamla svenska friheten. Man måste medgifva att detta står i det fullkomligaste sammanhang med nämnde tidnings vanliga sätt att utveckla sina tankegrundern. ES