Aftonbladet – 26 oktober 1852, sida 1

ONKEL TOMS STUGA) NEGERLIFVET IAMERIKANSKA SLAFSTATERNA. AF HARRIET BEECHER STO ÖFVERSÄTTNING AF S. J. CALLERHOLM. Herr Shelby visste ej hvad han skulle söga, och sade derföre: Det må jag sögal, E Ja, herre, man har grivat åt mig för mira ider, Kerre, och man har anfäktat dem. De äro ej populära, och de äro ej vanliga; men jag båller på dem, herre, och jag har gjort mig vackra pengar på dem; ja herre, de ha betalt sin passagerareafgift, att jag så må sögan, och slafhandlaren skrattade åt sin qvickhet. Det låg någonting så pikant och originelt i denna mensklighets-predikan att Shelby ej kunde låta bli att deltaga i ek-uttet. Måhända skrattar du ock, köra lösare; men du torde veta, att menskligheten uppträder i många besynnerliga skepnader i våra dagar, och det är ingen ända på de underliga ting och saker som menskligt folk som oftast befinnas säga och göra. Herr Shelbys löje uppmuntrade den andre att fortfara. Det är verkligen förunderligt att jag aldrig kunnat 2 detta i skallen på visst folk. Der är till exempel Tom Loker, min gamla kompanjon, der nere i Natchez; en förb— flinker karl, den Tom, för öfrigt, men en riktig f-n var han med negrer; det var af grundsats, ser ni; ty en mera godbjertad buss får ni leta efter; det var hans system, herre. Jag brukade säga åt Tom: Hvad f-n, Tom, brukade jag söga, när dina flickor börja skrika och tjuta, hvad skali det tjena till att dänga dem i skallen och piska upp dem? Det är löjligt, säger jag, och tjenar till ingenting. Jag ser ej något ondtidet att de skrika, söger jag; det är ju naturligt, säger jag; och om ej naturen för ha sin gång den ena vägen, så tar bon ep an) Se A. Be n:o 248: ria .