Aftonbladet – 25 oktober 1852, sida 1

häfderna i i den gråa, dimhöljda forntiden, men som nt i århundraden legat fjettrad och blödande vid detkristne och civiliserade slägtets fot, bedjande om nåd och barmhertighet förgäfves. Men ändtligen hafva dock de stränga besegrarner bjertan vaknat och vändt sig i barmhertighst till de ar. ma förskjutna: och vi hafve skådat huru vida bättre de anstår nationer att beskydda de svaga, än att förtrycka dem. Verlden har, prisad vare Gud! öfverlefvat slafhandeln! Ändamålet med dessa skildringar är att väcka ett var: mare deltagande för den Afrikanska folkstammen, sådan den bland oss lefver och hafver sin varelse: att visa huru den misshandlas och lider under ett system, onödigtvis nog grymt för att tillintetgöra alla goda verkningar af allt det lilla gom under ett sådant systems herravälde kan göras för dessa arma menniskor af deras bästa vänner. Författarinnan af detta arbete kan tryggt försäkra, att hon vid dess författande ej varit beherrskad af något 2gg mot de personer som, ofta utan eget förvållande, blifvit intrasslade i de förhandlingar och obehag som sammanhänga med slaflagarna. Erfarenheten har lärt henne, att många med det ädlaste hjerta och uppsåt råkat ut för sådant trassel; och ingen kan bättre veta än just de, att hvad om slafveriet kan läras från. dessa blad, ej är hälften af hvad som kunde förtäljas om det outsägliga hela. I de norra staterna torde dessa skildringar blifva angedda för öfverdrifter; i de södra finnas vittnen nogjsom kunna bestyrka deras trohet.: Hvilken personlig kännedom författarinnan haft om händelsernas sannfärdighet, just såsom de bär förtäljas, skall läsaren i sinom tid få veta. Det är dock en tröst att hoppas, att på samma sätt som så många andra af verldens styggelser. och plågoris så småningom gått sin kos, så skall väl ock den tiden stunda då skildringar sådana som dessa endast skola ega