Aftonbladet – 23 oktober 1852, sida 1

Nedlagd på de utbredda kappornaföll ban åter i vanmakt. Gmuiselda satte: sig på en sten vid hans hufvud och lät det-hvila i sitt knä, under det Kronsköld baddade hans panna: och: pulsär med vatten för att vederqvicka honom: Huldate kunde icke ett barn vårdas af sin mor än Nathanael af Guiselda och Krönsköld. Under dessa omsorger slog han upp-ögonen och blef varse den förra. En lätt rodnad, den sjunkande lefnadssolens sista strålskimmer glödde upp på hans kinder. Han lefver!, utropade Kronsköld. Nathanael vände sina blickar åt det håll, hvarifrån. han hörde ljudet af rösten, och varseblef Kronsköld. Med ett mildt leende grf han-titlkänna att han igenkände: honom: Ni andas åter! Våra förenade omsorger skola återskänka er åt lifvet. -För att låta migkänna hur ljuft det äratt dö här.e Ni-skall icke dötv sade Guiselda nJäg skall värma -edrå kalla tinningar, och blodet skall åter flyta lifligt i edra ådror.v Oeh-hon lade sin -finaj mjuka hand på hans panhas Er död skulle smärta mig. Jag-skulle anse mig: som en orsak: till .den.: Ack, utina mig en död så skön, soi den hvaraf jag helsas! Hvarje menniskolycka hat ett ögonblick af högste -blomstring.— dettaär nu inne för mig Den; hvilken, liksom mij står så gynnad af lyckan att intet mål -sväfs var utom gränsen af dess förhoppningar: kah ieke fatta sä!lheten afatt vinna mera än met vågat önska! ... Ack! tag icke handenfrån min panna! Det är den -som -drifver mina pulsars slag!s Ån Guiselda vände sig bort, för att icke hens: nes framträngande tårar skulle nedfalla på Nathanaels ansigtes Han såg det och:sade: aNi