Aftonbladet – 23 oktober 1852, sida 1

Han försummade icke något medel, som kunde bidraga till den väntade gästens säkerhet. Räknande timmarne till den efterlängtade ankönisteti, gick han från fönster till fönste för att se om-den ickeskulle bebådas af-der utlofvade signalen. På hvarje liten fiskarbåt gor stack fram mellan skären, spanade hår refter den hvita näsduken i masttoppen Förgäfves! Timina gick efter timma; utar att hans väntan blef stillad; den -långa tids: utdrägten lät honomfrukta att något hinde: måste hafva inträffat. Hänsoro blef obeskriflig;han kunde ickt mera utbärda den;: Då bjöd hat sin väktar en riklig vedergällning, så mycket mer oemot ståndlig för denne, som han nu i Krönsköld trodde sig se sin blifvande husbonde; och ilade, åtföljd af honom, ned-tillvstränden) de han kastade sigi en båt, för att sättarut och spana efter: målet för sitt vacklande hopp. Knappast hade båten lagt ifrån land innar rovädret utbröt. Liege och ihärdigt kämpan de mot detta, fant slutligen äfven Kronsköl sig nödsakad att söka ett skygd; och fann de an samma skär, dit Guiselda tagit sin till flykt. Hyem kan beskrifva Kronskölds och hen nes ömses:diga känslor då de här samman träffade? : Åsynenat en fremlings vänliga an sigte skulle här varit Guiseldaen oskattba fe huru mycket meraaf hans, som strå: ade af denna djupa innerliga tjusning, de hjertat läser svaret till sin egen hemlighet OcK han — hyäd skulle icke han känna som. sökände hör endast sin egen räddning; såg sig, liktömaf Försynen skickad till hennes som var honom dyrbarast på jorden? O himmel! Är det en dröm eller bedra Iges jag af en synvilla ! utropade Kronskölc och störtade fram, då han blef varse Guisel Ida, ännu alltid stödjande Nathanaels blek . j