Aftonbladet – 23 oktober 1852, sida 1

Ar j a ISAR DI ) iSskR ÅA EL i få EN SEDNARE DELEN. Ni förmår icke merå. Låt Moritz aflösa er. Han är visserligen svag, men ni ärutmattad,, sade hon och aftorkade med sin näsduk: svetten från hans bleknafide panna: Dessa ord och vidrörandet af hennes hand tycktes ingifva Nathanael ett nytt lif. Men naturens, den fysiska naturens svaga krafter hafva ett mätt, öfver hvars gränser äfven den starkaste vilja aldrig ohämnadt drifver denr; och vid det förnyade försöket till ansträngning sprang en åder-i hans bröst och en sträle af klart blod -frusade öfver hans läppar: sMin Gud1l utropade Guiselda och upplyftade hans sjunkande hufvud. Ni dörlb Nathanael lyftade upp sitt öga och fästade det på henne med ett uttryck som sade: Jag dör lycklig! Emellertid måste Moritz sätta sig vid årorna. Blodet fortfor jemt att strömma, och med hvarje droppa syntes det att Nathanael förlorade en del af sin lifskraft. Slutligen sjönk han alldeles utmattad med hufvudet mot Guiseldas axel. Ögonen voro tillslutna, läpparne bleka, andedrägten omärklig; endast på pulsens slag vid tinningarne kunde man förmärka att han ännu lefde. Moritz krafter svarade emellertid icke mot hans arbete. Endast en kort stund förmådde han hålla båten uppe mot vinden, dä den lyckligtvis kom i !ä mellan nägra bevuxna skär, hvaraf det ena var bebygdt med en liten fiskarstuga. Här befallde Guiselda Moritz att lägga till, för att söka ett herberge och menniskor, af ) Se A.B. N:o 197—199, 201, 202, 204, 205,207—211, 213, 214, 216, 217, 219, 220, 222—224, 235—246.