Aftonbladet – 23 oktober 1852, sida 1

vilka Nathanael kuwide c: Ha någon värd i sin äfventyrliga belägenhet. Med yttersta ansträngning lyckades; Moritz indtligen föra båten motland. Derfästgjorde han den och gick upp till stugan, under det Guiselda blef qvarsittande, stödjande det maktösa hufvudet, som hvilade mot henne. Förgäfves. klappade: Moritz: på dörren till stugan, :förgäfves såg han sig om: efter någon mensklig hjelp. Ingen lät höra sig, ingen 8e Biggs Guiselda gjorde den ganska sannolika slutsatsen att invånarne, hvilka förmodligen-lefde af fiske, begifvit sig uti öfningen af. detta sitt näringsfångoch derunder öfverraskats af ovädret, Att emellertid åt Moritz svaga krafter förtro den långa och — oaktadt ovädret börjat aftaga — mödosamma rodden till Adolfsberg, syhtes Guiselda utomordetitligt äfventyrligt; men knappast mindre att hät afbida tiden för invånarnes återkomst — hvilken ju var ganska oviss — då hvarje ögonblick krträfde hjelp. Blodet hade visserligen upphört att strömma, men den fullkomliga maktlösket, som fortfarande höll Nathanael i en dödlik dvala; tycktes eiidast bevisa att källan vär uttönid och faran så mycket större. 12 Kap. Hara man träffas tillsamman efter äfventyr. Emellertid hade Kronsköld vidtagit alla mått och steg, som kunde betrygga generalens fri. stad på Adolfsberg. Hans eget besynnerliga qvarhällande derstädes och den ovänrade upplösningen deraf borde hos ställets folk minska förvåningen och aflägsna misstankarne vid en ny persons hemlighetsfulla uppträdande.