Aftonbladet – 19 oktober 1852, sida 2

ken-ni förstått att hos mig. så. lifligt uppkalla, ligger förklaringen hvarför jag går att åt er uppdraga ett ärende, som jag icke känner mig böjd att anförtro åt någon annan. Jag känaer visserligen edra förhållanden på en ort, der upptäckten af detta steg skulle kunna oringa mig i olycka; men kunde jag missänka er för att begagna er deraf, för att söka den gunst som skänkes örontasslaren och den officiöse rapportören, så vore hela detta steg att betrakta som en dårskap. Ni finner här inneslutet ett bref, som jag cke vågar på öppna: vägar tillställa dess egainna. Ni skall förstå den grannlagenhet och ystlåtenhet.somdervid fordras, och ni skall 2) vägra mig att ädagalögga den af välvilja ör den som derför evigt skall komma att inna sig er förbunden. Adolf -Kronsköld.r Förtroende!s upprepade Nathanael, sedan an läst brefvet och tryckte det mot: sitt jerta. Så kan då en kristen glömma sitt nrotade förakt för israeliten , för att omatta bonom med förtroende och räkna på hans idlare: naturs: instinkter! O, hvilken ljufstoltet som vidgar mitt bröst! Hvartill skulle icke nenniskan kunna lyftas genom det ädla förs roendets inflytande? Ack, dessa onda väsenden, hvarom man berättar för bariien att de förvandlat sköna och friborna. kungasöner i vänskapliga missfoster, fipnaa de icke alltid ill i verkligheten? :Fördomen, högmodet och orättyisan, 20m för det allmänna begreppets ögon afkläda hela folkstammar .och samhbällss klasser deras menniskovärde och förnedra dem under ett förakt, djupare än det vanskaplighetens råa former åstadkommer, äro icke de desamma som barnet tror sig se i hexor och ondskefulla trollqvinnor? Hans öga föll nu på det honom ombetrodda brefvet; han Jäste på det Guiseldas: pamn. Länge stirrade han stum och orörlig derpå. Andiligen utropade han: TA . ;Q, hvad bon skulle skänka, mig sitt löje och sin ömkan om hon kunde ana de känslor som röra sig i detta hjerta, detta arma, förak