Aftonbladet – 19 oktober 1852, sida 2

öfver pannan uppstrukna silfverhvita håren, nvilka fade fram under spetsen som sammanhöll dem under bindmössan — denna på den tiden allmänna hutvudbonaden för de ligre ståndens qvinnor. — igenkänewvden gamla från sårdvaktarstugan på Adolfsberg. Den gamla som nu också, likasom af en motsvarande ingifvelse, började draga känsel på Natbanael, sade; sHuru, herre, står icke er bild förden hunlraårigas minne tillsammans.med hans — ätts ingens. af den. gamla stammen; — hans, som len der natten efter det förfärliga herrans väiret kom: och genom sin likhet med porträtet fröjdade mitt gamla hjerta?n Och hvars öde edra spådomar förutsagt. Alldeles!. Jag hör nu att ni känner mig. och är densamme jag menar. Efter: femtio ir, berrej hvarunder jag aldrig vikit från gör-. den utan för att gå i kyrkan, har jag begifvit. mig; hit.o För att få tala vid konungen?a-. Alldeles!och er, herre.n t Mig?x : Er, just er; ty till er är jag skickad. Men för att slå två flugor med en smäll, vill jag också tala vid konungen. Annars skulle det vara illa bevändt med min trohet mot mina gamla herrargs. söner. Ni skall veta, herre, han, den unge, den sisteiaf sina fäders ätt hålles nu som en fånge på det gods: som varit deras. Men jag skall upp till kungen: för att be honom släppa honom lös. : Det har han makt tills i Nathanael intogs af bestörtning, aning: och feuktan, I den hemlighet Letortanförtrott hoom trodde han sig: finna anledningarne till Kronskölds hemliga aflägsnande och de sällsamma förhällanden som den gamla upptäckte. Ni ser på mig, sade denna, liksom ville ni icke tro mig; Det är likväl sanat som jag göger er. Men jag skall utverka bans beftriande; jag skall falla ned för konungens fötter och tigga och bedia, tills han icke har något nej. qver:att afskeda mig med., sEdra böner skola ingenting uträtta, finge