Aftonbladet – 16 oktober 1852, sida 1

er, emedan min religion och mitt hjerta äro oöfvervinnliga hinder derför. xO Gud, hvad hör jag? Och ni tvekar icke att säga mig det!n Hvarför skulle jag bedraga er? Ni gör det likväll Säg att ni gör detl Vid min moders själ, nej!, 0 himmel, det är då han, som bedragit mig på edra känslorl, Hvem? Heinze! Det är utan ändamål, som jag förorsakat henne, min välgörarinna, dessa lidanden! ... Nej, jag vill icke mera gå hans ärenden!s — Och hon kastade härvid en biljett på golfvet, — Jag vill icke mera lefva! Ni skall aldrig älska mig!... Jag är bedragen!, Vid dessa ord störtade hon genom glasdörren, utför trappan, och ned på gatan, der hon tog vägen åt strömmen. Allt detta skedde med blixtens snabbhet; men Nathanael var icke sen att upptaga biljetten och följa henne i spåren. Hon hade ännu icke hunnit verkställa sitt af ögonblickets förtviflan ingifna beslut, innan han fattade henne om lifvet och tillbakahöll henne. Med ett anskri vände hon sig emot honom, då hon kände sig hejdad, och utropade: Ni älskar mig icke! Hvarför hindrar ni mig då? Jag vill döt Ett beslut verkadt af öfverilning. Nej! af en kärlek, som förledt mig till den förfärligaste grymhet? Jag vill dö, hör ni! Släpp mig Sanga er, och låt mig återföra er i er välgörarinnag armari, Aldrig! Hon skulle förkrossa mig! Ni känner då icke hennes ädelmod. Jag känner mitt brottle Vid dessa ord slet hon sig med en våldsam rörelse från Nathanael. Ett steg, ett enda steg och vattnet slog igen öfver hennes hufvud.