Aftonbladet – 16 oktober 1852, sida 1

Ert uppförande liknar nog mycket ett bortskömdt barns, och ger tydligt tillkänna att ni icke allenast handlar emot er välgörarinnas vetskap utan äfven emot det bifall niaf henne borde söka vinna. ,Henne och alltid henne!. Ni älskar då ännu beständigt henne?n Hvad vill ni säga?s Bah! Ni anser mig vara ett barn, som ingenting observerar, men ni har tagit fel. Eller tror ni kanske att det är barnets öga, som genomträngt er hemlighet och hennes; som upptäckt att ni älskar grefvinnan Hessenstein? Olyckliga! Hvad vågar ni uttelels Hvad jag vet och känner! Och om ni upptäcker mig för grefvinnan, så upptäcker jag er för — konungen. Betänk följderna af ett tal, som endast kan ursäktas var il Dikta icke lögner lika ovärdiga de könslor ni ör skyldig er välgörarinna som de pligter ri har mot er sjelfl Än blommorna? ..? Hvilka blommor? Låtsade okunnighet! Det är barnet ni tror er kunna leda bakom Jjuset., ,Vid himlen! Jag vet icke hvarom ni talart Ni svär!... Kanske vill ni också svära på att ni icke älskar henne? s Huru dyrt ni behagar, om det kan beröfva er den misstanka, ni på allvar synes hafva fattat.n ,Svär vid er moders själl, Vid min moders, min faderg, vid Gud och vid allt jag anser heligt!, Men ni har älskat hennel!... Dock jag vill glömma det, jag vill aldrig mer tänka derpå om ni blott hädanefter älskar mig!) Er?1 Mig.n Aldrig! Jag kan icke, jag skall icke älska