Aftonbladet – 16 oktober 1852, sida 1

ISRAELITEN.) SEDNARE DELEN. Nathanael fattade henne vid handen och förde henne tillbaka i korridoren, till ett ställe, der den bildade en vinkel med en gång till stora förstugan, hvarest en glasdörr befanns. Här såg ban Atanima — ty den framsmygande var ingen annan än hon — forskande i de svarta, lågande ögonen och sade: Ni söker fröken Schaumbach? Hvartill denna fråga? Ni vet det.x Ni går icke i grefvinnans ärenden.n Så mycket mindre kunna de intressera er!l, — och ett ironiskt leende spelade härvid öfver hennes läppar. Nathanael fortfor att betrakta henne. I dessa flammande svarta ögon, hvilka ofta följt honom med en enträgenhet, som han icke kunnat undgå att bemärka, vexlade ett uttryck af så mycken passion och stolthet, vekhet och beslutsamhet, att han på en gång kände sig rörd af medlidande och träffad af fasa. Lemna mig! bad Atanima. Och ni bad mig likväl nyss att ledsaga er. Jag ber det icke mera.n Ni fruktar mig? . Atanima, som påminde sig Heinzes ord, att kärleken i sin början är blyg och ingenting fruktar högre än att förråda sig, tänkte nu att försöka buruvida Nathanaels uppförande borde tillskrifvas denna anledning och sade: Vill ni uppfylla en annan bön af mig?n Om jag kan och bör det. FAT mig Låt höra. Af migln ) Se A.B. N:o 197—199, 201, 202, 204, 205, 207—211 213, 214, 216, 217, 219,220, 228—224, 235—240,