Aftonbladet – 16 oktober 1852, sida 1

Än vidare. ;Hvilken köld! — Det är oerhördt! — Ni nåste förtiga för grefvinnan Hessenstein att ni ett mig här.o Nathanael såg på henne med förundran utan tt svara. Ni svarar icke! Grymme, ni finner då ett slakt nöje i att plåga mig!. — utropade hon och stampade med foten af harm öfver en likgiltighet, som på en gång sårade hennes stoltnet och hennes hjerta. Om ni vill förtro mig anledningarne hvar5r ni vill träffa fröken Schaumbach, så kanhända . . . xHa! — utropade hon med förödrjukelgens förbittring — Ni tror att jag läter föreskrifva mig vilkor! Ni tror att denna kalla, likgiltiga blick skallaftvinga mig lydnad. Stolte, ni trotsar på er makt! Men ... Hon afbröt sig här, i det hon lade. fingret på sin mun och häftade på Nathanael sina brännande blickar. Hör förnuftets röst!,.. Tala till mig ur bjertat, och jag vill höra er! Byt ut denna stumma liknöjda blick mot en ömmare, och Atanima skall kunna förmås af er bön, er första bön att förråda till och med en konungs bud! Atanima! sade Nathanael med mild, bevekande röst. Ni ber, ni ber! — Ni är då besegrad!n Hon fästade vid dessa ord ett par vildt glädjestrålande ögon på honom; men lika hastigt som elementerna byta om lynne under hennes hemlands himmel, tycktes känslorna i hennes själ vexla karakter, och efter några ögonblicks besinning sade hon med ett uttryck af stolthet: Ni ber nu, men ni tycks glömma ait det var ni, som nyss tog er friheten att befalla. Nu är turen kommen till mig att neka. Fråga mig ingenting om mitt ärendel