kära, fuktades då och då af en tår, den han prisade sig lycklig att dold kunna borttorka. Hela denna dag gick förbi utan att Kronsköld lät höra af sig. Då qvällen kom öch han änvu förgäfvås lät vänta på krig, intogos alla af en ny oro. Ett sådant uteblifvande hade förr aldrig iäträffat och kunde endast ekrifvas på räkningen af någon högst ovanlig tillfällighet. Men då äfven följande dagen gick till ända utan att han varit synlig eliter lemnat några underrättelser om sig; började man frukta aft nägon olycka händt honom; och skickade hem tiil hans böstad, att vinna upplygningar om honom. Man evarade der, att han förra morgonen helt tidigt lemnat huset och sedermera icke varit synlig. Nu blef oron liflig inom hela Lewenhauptska familjen. Man fördjupade sig i gissningar och visste icke hvarvid man borde stanna: Man fruktåde att hans tillgifvenhet för generalen kunde hafva ådragit honom misstankar öch förföljelser; ått han lätit någon oförsigtighet ändfalla sig, som kunnat väcka fiender mut honom, o. m. d. De mörkaste förestädnitigår qvälde allas bjertan. La Guiselda var den enda som icke lät böra några gissningar eller klagade sin oro, men hon led hkväl djupast. Hon led för djupt för att finna någon lindring i dessa utgjutelser, som väl kunna afleda de dagliga, de lätta bekydmreh, men hvilkas svall aldrig sköljde bort den sorg som slagit sin rot i hjertat. Stum och blek lånade hön sitt öra till alla de andras smärta; sjelf sade hon — intet. Letort, som gissade att Kronskölds försvinnande stod i sammanbang med dea upptöckt konungen gjort, ansåg sig följaktligen i besittnivg af nyckeln till den gåta som qvalde alla; men att bära den, under inseglet af -en edbänden hemlighet på sitt hjerta, var ingen